Mitt universum

Äntligen har jag funnit den plats, där jag fritt kan kommunicera mina tankar till omvärlden. Så varför inte börja med att kasta oss rakt ut i det "okända". Det som fascinerat och gäckat mänskligheten i alla tider. Det totala sammanhang där vi alla befinner oss. Universum! Följande tankar har successivt mognat i mitt inre, ända sedan jag drabbades av en spännande "uppenbarelse" för sådär 30 år sedan... Det hela utspelade sig uppe i det blå (var annars?) under en i dubbel bemärkelse upplyftande flygresa mellan Stockholm och Göteborg. Jag sitter och ser ut över landskapet som breder ut sig under mig. Stirrar bort mot horisonten. Låter tankarna sväva ut, som så många gånger förr, i det där stora okända. Plötsligt framstår allt lika klart för mig som den oändligt klarblå himlen därovanför. Universum är oändligt och evigt! Ett konstaterande som vid första tanken kanske inte förefaller särskilt unikt, men som när man drar det till sin yttersta konsekvens, och jämför med vad andra säger, ändå faktiskt visar sig vara det... Mitt universum är sålunda oändligt i såväl tid som rum. Det har alltid funnits, kommer alltid att finnas och är oändligt i alla riktningar. Detta är ett synsätt som dock inte går helt i linje med den allt överskuggande Big-Bang teori, som de flesta vetenskapsmän och astronomer idag tycks bekänna sig till som förklaring på universum och dess "uppkomst". Om Big-Bang tänker jag såhär: Det faktum att alla stora materiestrukturer i universum synes distansera sig från varandra, undantagandes Andromedagalaxen och vår egen Vintergata som ju förväntas smälta samman inom några miljarder år, leder oss till antagandet att all materia en gång bör ha varit samlad i ett ofattbart koncentrerat "kraftfält". Tala om sprängkraft... För cirka 13,7 miljarder år sedan inträffade den våldsamma explosion vi kallar Big-Bang, och som spred ut all materia till där den fortfarande rusar fram än idag... ...i vår del av universum, vill jag hävda! Vad jag menar är, att i ett oändligt universum skulle denna "sfär", med sin nuvarande radie på mindre än 13,7 miljarder ljusår, inte motsvara annat än en liten "bubbla" i rymden. Jag hävdar, att universum är fullt av liknande "bubblor", eller rättare sagt oändligt många. Naturligtvis finns inga fysiska gränser i universum. Vår bubblas "gräns" är fiktiv och markeras endast av våra begränsade betraktelseinstrument, med vilka vi för närvarande sägs kunna se just ca 13 miljarder ljusår ut i rymden, eller 13 miljarder år bakåt i tiden. Om vi frågar våra astronomer om universums utvidgning och varifrån Big-Bang egentligen utgick, dvs var universums geografiska medelpunkt borde ligga, får vi bara krystade svar. Man hävdar t ex att det inte går att konstatera, därför att universums utvidgning skulle ha skett "överallt samtidigt", och drar märkliga paralleller till vad som sker när man hastigt blåser upp en ballong. Skulle det då betyda, att all materia i vårt universum enbart skulle vara orienterad till periferin i denna "ballong", dvs till ytskiktet? Eller menar man att luften i denna ballong skulle motsvara hela universum, med utspridd materia, som skingras ju mer luft du blåser in? Inget av detta känns rimligt, då det skulle betyda att det trots allt måste finnas en yttersta gräns mot, ja vadå? Så vitt jag förstår har vi materia runt oss åt alla håll, på alla möjliga avstånd, i form av galaxer, stjärnhopar, planeter, kometer, asteroider etc. För att inte tala om allehanda strålning, som också består av partiklar, och som ständigt rusar fram kors och tvärs i universum. Det faktum att vi från vår position här på jorden kan se himlakroppar på 13 miljarder ljusårs avstånd i alla riktningar är för mig en indikation som talar för min teori. För inte kan väl vårt lilla jordklot fortfarande befinna sig mitt i "centrum" av den universum-sfär man tänker sig skapades av Big-Bang... Det talas om vad som kommer att hända med vårt universum "till slut". Kommer det att fortsätta utvidga sig, eller så småningom stanna upp för att åter dra ihop sig? Avgörande är, hävdar man, hur mycket materia som totalt finns i universum. Man har räknat fram en kritisk gräns för mängden materia, under vilken universum fortsätter att utvidga sig i det "oändliga", och över vilken den samlade gravitationen gör att universum åter kollapsar. Enligt mitt synsätt, med ett oändligt universum, finns ingen gräns för mängden materia. Det finns oändligt mycket... Intressant i sammanhanget är också, att man på senare tid tycker sig ha upptäckt tecken på vad man kallar mörk energi. Dessutom mörk eller osynlig materia, vilken skulle utgöra den största delen av all materia. Man talar också om förekomsten av antimateria, som det lär ska finnas exakt lika mycket av som känd materia. Dessutom, alla svarta hål? Hur vet någon hur mycket materia som göms där? Till yttermera visso bör ju själva händelsen Big-Bang i sig antyda, att det en gång funnits tillräckligt med materia för att vårt universum skulle kollapsa. För hur kom Big-Bang annars till? Jag kan inte se Big-Bang som annat än resultatet av något liknande ett gigantiskt svart hål, som vid en given tidpunkt vändes i en enorm explosion, vars orsaker vi ännu inte förstår, och som spred ut den materia vi nu ser, vilken under inverkan av gravitationen, trots pågående utvidgning, åter är på väg att klumpa ihop sig i form av allehanda himlakroppar, som exempelvis galaxer med nya svarta hål! Jag misstänker också att den pågående utvidgningen i sinom tid stannar upp, dvs när tillräckligt med materia fångats in för att den samlade gravitationen åter ska ta överhanden och materien åter dras samman. Man skulle kort kunna sammanfatta min teori så här: Big-Bang representerar "bara" en lokal och tidsbegränsad händelse, avseende en begränsad - om än ofattbar stor - mängd materia, i vårt "närområde" i den eviga, oändliga rymden... Med mitt sätt att se är dessutom begreppet "universums utvidgning" totalt vilseledande. För mig handlar det som sker om rörelse och förändring av materia. Obegränsat med materia, som rör sig i olika former där ute i tomma intet, den oändliga rymden. Vad som krävs för att förstå mitt synsätt, är just att kunna skilja på rymd och materia. Rymden är det oändliga tomrum som omfattar allt. Utspridd i rymden svävar materien. Materien strävar ständigt efter att klumpa ihop sig till följd av gravitationen. Detta medför att områden med högre koncentration av materia drar till sig ännu mer materia, tills det uppstår kritiska svarta hål med ofattbara energikoncentrationer. Vad händer sedan? Ingen kan med bestämdhet veta, men jag blir inte förvånad om något likt Big-Bang inträffar. Det vill säga att materien åter kastas ut i rymden för att fortsätta sitt eviga kretslopp... Jag är förvisso ingen vetenskapsman, men jag tycker ibland att astronomer och vetenskapsmän försöker hitta onödigt krångliga förklaringar på universums gåtor. Vi människor har på förhållandevis kort tid nått oerhört långt i kunskap, framförallt när det gäller de kärnämnen vi kallar matematik, fysik och kemi, och med vars hjälp vi lärt oss förstå de naturlagar som vi upptäckt råder här på jorden. Jag vill tro att dessa lagar också i huvudsak är tillämpliga i universum. Jag har förfärligt svårt att tänka mig, att det som sker därute skulle styras av något obegripligt "hokus-pokus". Det synsätt jag här redovisar är därför det enda jag idag kan se, som i enlighet med sunt förnuft och logiskt tänkande, på ett övergripande sätt försöker förklara universums sammanhang. För att inse detta måste man dock besitta en förmåga att förhålla sig till oändligheten. En bra övning för att närma sig oändlighetsbegeppet, kan vara att fundera över följande lite märkliga, men icke desto mindre sanna, paradox: Var du än befinner dig i universum, på jorden, vid Andromeda-galaxen, 13 miljarder ljusår bort, eller hur långt bort som helst. I den oändliga rymden befinner du dig alltid MITT I UNIVERSUM!