Bevis för Big Bang?

Vilka bevis finns det för Big Bang? Hur kan astronomerna vara så säkra på att universum har utvecklats på det sätt som Big Bang-teorin säger?

Dessa intressanta frågor samt tidskriften Illustrerad Vetenskaps svar hittade jag idag på tidningens hemsida. Det föranledde mig att (inte oväntat...) ge tidningen mina synpunkter på svaren. Som mina eventuella läsare väl vet, så har många av mina inlägg här på bloggen genom åren handlat om universum, varför jag tror att även detta kan vara av intresse. Jag har för tydlighets skull lagt in mina frågor och kommentarer i kursiv stil och i direkt anslutning till respektive textavsnitt…

Tidningen: Man kan aldrig bevisa en vetenskaplig teori utan bara försöka motbevisa den. Teorin om Big Bang vilar på tre pelare, som på varsitt sätt har övertygat de flesta astronomer om att den ger den hittills bästa beskrivningen av universums utveckling.

1:a pelaren: Universums utvidgning, som följer den så kallade Hubble-lagen. Astronomerna har observerat hur galaxerna rör sig bort från varandra och har därför mycket logiskt räknat tillbaka till den tidpunkt då all materia var samlad i en punkt.

Min fråga: Med tanke på den korta tid vi haft någon reell möjlighet att mäta den påstådda utvidgningen, och med tanke på den relativa långsamhet liknande skeenden uppträder i universum, med vilken säkerhet kan vi hävda att den framräknade tidpunkten, ca 13,7 miljarder år tillbaka, är rimligt rätt? Särskilt med tanke på att det nu också hävdas att utvidgningen accelererar? Det sägs att galaxerna rör sig bort från varandra. Hur ställer sig då det faktum, att Andromedagalaxen och Vintergatan tydligen närmar sig varandra? Ska det betraktas som ”undantaget som bekräftar regeln”? Och hur vet vi, att det inte finns otaliga sådana undantag där ute?

2:a pelaren: Fördelning av grundämnen i universum. Universum består av tre fjärdedelar väte och en fjärdedel helium plus en mycket liten del tyngre grundämnen. Enligt Big Bang bildades väte först. Efter ett par minuter omvandlades en del av detta väte till helium i en serie kärnreaktioner. Dessa reaktioner upphörde efterhand som materian förtunnades och spreds, och beräkningar ger just den fördelning av väte och helium som vi observerar.

Min kommentar: Big Bang-teorin hävdar, att hela universum plötsligt uppstod ur denna ”stora smäll”, från ingenting! Ur ingenting uppstod sålunda all materia, en oändlig rymd samt tidens gång… Hur troligt är det? Hur kan någon över huvud taget lansera en så befängd tanke? Och hur kan praktiskt taget all världens vetenskapsmän okritiskt ansluta sig till en sådan teori?

3:e pelaren: Bakgrundsstrålningen, som når oss från alla riktningar. Enligt Big Bang-teorin uppstod denna strålning, då universum var 380 000 år gammalt och hade kylts ned till en temperatur på omkring 3 000 grader. I dag ser vi strålningen vid en temperatur på knappt tre grader över den absoluta nollpunkten. Det beror på att universum har utvidgats mer än 1 000 gånger sedan strålningen blev till för miljarder år sedan.

Min teori: Ni konstaterar mycket klokt inledningsvis, att ”man kan aldrig bevisa en vetenskaplig teori utan bara försöka motbevisa den”. Försök då att motbevisa denna, min teori: Jag har sedan 35-40 år tillbaka hävdat, att om det skulle visa sig att Big Bang-teorin stämmer, så har jag inget problem med att något sådant kan ha inträffat för närmare 14 miljarder år sedan i universum, men då med det viktiga tillägget ”i vårt närområde, vår del av det egentliga, allomfattande universum”! Tanken att hela universum plötsligt skulle ha startat ur ingenting - med en ”stor smäll” vid en given tidpunkt - är helt absurd. Jag är helt övertygad om, att universum är evigt och oändligt. Det vi kallar Big Bang, hur våldsam den än må ha tett sig för en möjlig betraktare någon annan stans där ute i det omgivande universum, är bara en normal ”krusning” av oändligt många liknande företeelser i en verklig, oändlig rymd. Jag beskrev tidigt mina tankar om vårt universum i relation till det omgivande ”stor-universum” som en ”bubbla” i ett oändligt ”skum”, innebärande att det är oändligt många liknande universum som vårt som tillsammans utgör det verkliga universum. Självklart finns inga egentliga avgränsningar mellan dessa ”bubblor”, annat än den ständigt pågående dragningskraft de olika "bubblorna" utövar på varandra genom dess inbördes gravitation. Utifrån detta resonemang är det lätt att se på den oerhörda materiekoncentration som måste ha föregått Big Bang som inget annat än ett gigantiskt svart hål. Jag har skrivit om detta i åtskilliga artiklar på min blogg ”mitt-i-universum”, diskuterat frågan med flera renommerade vetenskapsmän, men ändå känt mig rätt ensam i min uppfattning. Ända tills helt nyligen, när några etablerade vetenskapsmän, som t ex Andrei Linde, släppts fram att lansera tankar, som åtminstone tangerar mina. Vad händer? Jo, nu lanseras de som kandidater till Nobelpriset! Intressant i sammanhanget är, att även Linde använder sig av liknelsen med ”bubblor” för att beskriva ”parallella” universum. Ett stort problem med Lindes och andras liknande teorier är dock, som jag uppfattar det, att man fortfarande talar om Big Bang som starten på allting. Man klargör inte, att ”bubblorna” bara är en talande omskrivning, att stor-universum sett ur ett övergripande perspektiv består av ett oändligt "tomrum" med glest utspridd materia, som till följd av gravitationen här och där ömsom klumpar ihop sig och ömsom skingras till följd av den motkraft som uppenbarligen uppstår när materiekoncentrationen blir för hög (så som måste skett vid Bang Bang). En intressant faktor i sammanhanget är synen på tiden, där förespråkarna för Big Bang som det definitiva ”startskottet” naturligtvis hävdar att detta även utgör tidens begynnelse. I min teori om ett evigt och oändligt universum har naturligtvis tiden från ett övergripande perspektiv alltid gått sin gilla gång. Och något annat går inte att tänka sig…

Jag vore nu ytterst tacksam, om jag kunde få svar på mina frågor, och en reaktion på min egen teori (jag har skrivit till er tidigare i detta ärende, utan att få någon som helst reaktion). Jag förstår. Det här är jättekomplicerade frågor. Ett svar jag ibland får, är att ingen med bestämdhet kan veta, därför att vi aldrig kommer att empiriskt kunna leda något i bevis. Självklart är det så. De relativa avstånden i universum, t o m i vårt ”närområde”, är sådana att vi med dagens teknik omöjligt kan undersöka hur det i verkligheten ligger till. Men med hjälp av befintlig kunskap, och vårt sunda förnuft, kan vi åtminstone göra något. En teori är just en teori, därför att vi ännu inte – eller förmodligen någonsin – kommer erbjudas en möjlighet att lägga fram ovedersägliga bevis…

Med vänlig hälsning

Hans-Owe Dorfh

Doug Seegers i Visby...

Bevistade Doug Seegers premiärkonsert på Clarion Hotell Wisby i somras, och visst motsvarade han förväntningarna. Han t o m överträffade dem. Det är nästan overkligt, att en till helt nyligen hemlös "gatumusiker" i Nashville visar sig vara en sådan driven musikant och estradör. Han talar väl och intressant, och faktiskt helt obesvärat mellan låtarna. Arrangören har också lyckats sätta ihop, eller snarare låna in, ett utmärkt kompband. Det blev till en riktigt svängig tillställning, som var verkligt kul att få vara med om. Och publiken verkade stortrivas. Han spelade tre dagar i rad för fullt hus, dvs ca 400 gäster per kväll. Bästa konserten var tydligen den sista, enligt vänner som var där. Stämningen var på topp, och stora delar av publiken dansade i "extas". Doug har hittills hunnit med ett 60-tal spelningar i Sverige under sommaren, och har väl några kvar så vitt jag förstår. Med tanke på succén här kan man undra hur det skulle ha varit om han spelat för norrmän, som ju är ännu mer country-frälsta än vi svenskar. Jag önskar Doug all lycka i sin fortsatta karriär. Enligt uppgift har han förälskat sig i Sverige, så vi får kanske chans att se och höra honom igen. Jag skulle inte heller bli förvånad om han dyker upp på countrygalan, Grand Ole Opry House i USA vad det lider...

Ett nytt år står för dörren...

Ännu ett år har gått. Är det inte märkligt att ju äldre man blir desto fortare går åren. Jag misstänker att vi alla upplever samma sak, och jag vill tro att det beror på att dagarna blir mer och mer enahanda ju äldre vi blir. Vi har inget att hänga upp dagarna på, inget särskilt minnesvärt händer längre en vanlig dag. Sålunda läggs dagar till dagar, veckor till veckor och månader till månader. Och plötsligt är det nyår igen, och man undrar vart året egentligen tagit vägen. Säkert hänger fenomenet delvis också ihop med det allmänt sämre minne många av oss drabbas av, när vi blir äldre...

Nåja, än har jag lite minne kvar. T ex att det var val i september. Normalt en ganska stor händelse, och i år större än vanligt. Vi fick ett regeringsskifte! Men ett sådant jag som gammal moderat politiker inte blir riktigt på det klara med, varför vi fick. En "lättad" Fredrik Reinfeldt lämnade snabbt "skutan", och finansminister Anders Borg var inte sen att hoppa efter. En efter en ur det gamla gardet fann för gott att lämna in. Och detta egentligen innan det stod helt klart vad som hänt, och hur det skulle kunna bli. Alla verkade dock klara över, att ett regeringsskifte det skulle vi ha. Vänstern proklamerade raskt, att svenska folket nu röstat bort borgarna, och utropade sig som vinnare. Detta trots att man bara obetydligt gått fram. Alliansen kände sig bundna av det avgivna löftet, att det största blocket skulle bilda regering. Men utgjorde vänstern med sina ca 43% av rösterna (Vänsterpartiet inräknat) verkligen det största blocket? Alliansen kom visserligen "bara" upp i ca 40% tillsammans, men eftersom Löfvén valde att bilda regering bara med MP, dvs utan V, så hade han ju bara ca 37% säkra röster. Den stora röstförskjutningen skedde snarare inom borgerligheten, i och med att främst moderaterna, men även övriga allianspartier, fick vidkännas att åtskilliga av dess sympatisörer valde att markera sitt missnöje med den förda invandringpolitiken genom att rösta på sverigedemokraterna. Detta innebar att SD med hela 13% denna gång gjorde ett rekordval. Så vitt jag kan förstå är SD i grund och botten ett borgerligt parti, vilket tydligt visat sig under den senaste mandatperioden, då Alliansen regerade med stöd av SD i 95% av alla omröstningar. Alltså har vi nu en situation i riksdagen där 45% vänsterledamöter ska styra över 55% borgerliga sympatisörer. Vad representerar det för demokrati? Och varför var det så bråttom med ett regeringsskifte, kan jag som väljare - och f d moderat politiker - undra...

Jag förstår att SD blivit ett rött skynke, vilket medfört att de "rumsrena" partiernas politiker tävlat med varandra i avståndstagande, och därmed målat in sig i ett hörn. När ett parti som SD samlat tillräckligt många anhängare, blir det närmast patetiskt att föra den mästrande retorik övriga partier nu tagit till. Det är som att läxa upp stora delar av det svenska folket. Att 13% av väljarna (idag snarare 15-16%, och ett mörkertal säkert ännu större) är mindre vetande, och inte bör räknas i sammanhanget. En demokrati bygger på att vi respekterar varandras åsikter, att vi talar med varandra och därigenom försöker övertyga om ett alternativt synsätt.

Jag sympatiserar verkligen inte med SD:s krassa invandringspolitik. Det är självklart att vi i Sverige ska göra vad vi kan för att hjälpa människor i nöd, som fallit offer för hänsynslösa regimers maktfullkomlighet resulterande i närmast etnisk utrensning. Men jag kan samtidigt tycka, att det inte får vara "tabu" att lyfta frågan om, hur stor del av denna invandring det är rimligt att just Sverige ska ta. Att resa frågan, om inte övriga världssamfundet också har ett ansvar, och att denna börda måste bäras mera broderligt mellan länder. Frågan hur och var biståndet kan göra bäst nytta äger också sin relevans, inte minst i ett längre perspektiv. Och detta är inte ett uttryck för okänslighet eller omänsklighet. Det handlar om att ta denna svåra fråga på största möjliga allvar!

Denna turbulenta höst har också frågan om extra val (nyval) rests av S. Nu har man dock i grevens tid lyckats undvika detta, genom att partierna lyckats enas om nya arbetsformer som ska underlätta för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Tydligen innebärande att vi riskerar få dras med denna minoritetsregering hela mandatperioden...

Jag säger, som jag sagt upprepade gånger i andra forum: När det nu var så viktigt att lämna SD utan inflytande, hade det enklaste och naturligaste varit att Löfvén direkt tagit sitt ansvar, så som han så många gånger den senaste tiden uppmanat de borgerliga företrädarna att göra, och istället erbjudit sig agera stödparti åt Alliansen! Där hade man redan ett färdigt regeringsprogram, åtta år av regeringserfarenhet - och dessutom en av riksdagen antagen budget för 2015!

Så återigen: Kan någon förklara, varför det i rådande situation var så givet, att vi skulle ha ett regeringsskifte?