Åter på vårt kära Fårö, för en tids semester kombinerad med husbygge och jobb, försöker Gun och jag återhämta oss efter gårdagens stora dramatik...
Med oss på ön är sonen Per-Owe, sambon Helena och deras båda barn Vilgot, snart 3, och Manfred, ett och ett halvt. De bor i sin nyinköpta husvagn, vi i vårt lilla hus i sanddynerna. Lagom till lördagens grillmiddag bestämde sig lille Manfred för att skrämma oss riktigt ordentligt. Han hade haft feber till och från i närmare ett dygn, men nu rusade tempen plötsligt upp över 40 grader. Han började krampa våldsamt, samtidigt som ögonen rullade och han blev helt okontaktbar. Han slutade andas och läpparna blev blå!
Mitt i den panik som utbröt hade vi sinnesnärvaro nog att ringa 112, klä av lillkillen och badda honom med kallt vatten. Efter vad som föreföll en evighet kom han så långsamt tillbaka till oss, visade livstecken genom att kvida, och småningom gråta. Aldrig har väl ett barns gråt känts så befriande...
Glädjande nog tog personalen på larmcentralen situationen på största allvar. Redan efter 15-20 minuter var öns räddningskår på plats och kunde sprida lugn och ge syrgas, och efter ytterligare en kvart landade en ambulanshelikopter från Visby på vår åker.
Även om det mesta nu tydde på att Manfred drabbats av feberkramper (tydligen inte helt ovanligt när det gäller små barn) och verkade vara en aning på bättringsvägen, om än fortfarande febrig, dåsig och mycket trött, kändes det oerhört skönt när ambulanspersonalen erbjöd lillkillen (med föräldrar) att följa med helikoptern in till Visby lasarett för en riktig undersökning.
Känslan, när sonen efter några timmar ringde och berättade att Manfred blivit undersökt och kunde få åka hem, var obeskrivlig. Farfar tog med sig en något förundrad, och mycket trött, storebror Vilgot i bilen för att köra in till Visby och hämta hem en omtumlad, men lycklig familj. Vi hann knappt ut på vägen innan storebror sov. Inte så konstigt, klockan hade nu hunnit bli 21.00.
Den dryga timme det tar att färdas in till Visby meddelade de drabbade, att de tänkte tillbringa på en pizzeria i närheten av lasarettet. Helt förståeligt, då middagen på Fårö ju "frusit inne".
Väl parkerad utanför restaurangen, döm om min förvåning - och oförställda glädje - när den förste som spatserar ut från pizzerian, på egna ben, är lille Manfred. Samma underbara lilla kille som vi bara några timmar tidigare trodde vi var på väg att förlora...
Jag vill härmed rikta ett stort tack till svensk sjukvård. Särskilt räddningspersonalen på Fårö och helikopterstyrkan, som alla på ett fantastiskt sätt ställde upp på oss oroliga föräldrar och farföräldrar i en ytterst dramatisk situation.
Tack för att ni finns!
