Varför krångla till det?

Jag hävdar ju som bekant, att vetenskapen ofta hittar onödigt krångliga förklaringar på universums gåtor. Hur uppstår till exempel idéer som mörk energi, mörk materia, symmetribrott och antimateria? Att vi kanske inte borde finnas till, att ingenting borde finnas? Att allting startade med Big-Bang? Finns det egentligen några som helst belägg för sådana påståenden? Själva utgångspunkten är att universum från vår horisont synes "expandera". Vad menar vi då med "universum"? Som jag berört tror jag att vi pratar förbi varandra. Själv är jag övertygad om att universum i grunden är ett oändligt "tomrum", som därmed per definition inte kan expandera. Det som gör att "allt" synes utvidga sig, är det "glesnande" av materien vi kan observera i vårt "närområde". Av detta drar vi den i och för sig naturliga slutsatsen, att all materia en gång måste ha befunnit sig på en och samma punkt i universum. Men varifrån kommer den häpnadsväckande tanken, att ALLTING startat i denna punkt vid en given tidpunkt? Just det antagande som jag misstänker föranlett oss att "uppfinna" sådant som mörk energi, mörk materia och antimateria i ett desperat försök att få denna ytterst märkliga ekvation att gå ihop... Känns detta rimligare att tänka sig, än att vi befinner oss i ett oändligt och evigt universum, där det vi uppfattar - och tolkar - bara rör en avgränsad händelse, i en evig kedja av händelser, styrda av egenskaper hos materien? Den egentliga fråga vi bör ställa oss är därför: VAD ÄR MATERIA? Här på jorden upplever vi för tillfället en förhållandevis balanserad, om än komplex, form av materiesammansättning, som samtidigt är själva förutsättningen för att vi lever. Tillsammans med en annan helt avgörande faktor, den våldsamma och ogästvänliga "materieklumpen" solen, som på behörigt avstånd skänker oss den precis rätta temperaturen. Annars formligen "kokar" universum av ständiga materieutbrott och d:o sammandragningar. Hur mycket materia finns det, frågar vi oss. Ja, i ett oändligt universum finns det naturligtvis oändligt mycket, om än förhållandevis glest och ojämnt fördelat... När vi forskar ställer vi upp hypoteser, som vi genom försök och empiriska studier försöker belägga. Problemet här är, att med den relativa tröghet olika händelser inträffar i ett "astronomiskt" perspektiv, hinner vi inte uppfatta särskilt mycket. Ta stjärnhimlen t ex, hur mycket ändrar den sig under en mansålder?

Även om vi ännu inte avslöjat materiens innersta väsen, varför litar vi inte på det vi ser, utifrån de naturlagar vi känner? Varför ägnar sig så många åt att "krysta" fram allehanda ogrundade förklaringar på universums "gåta"?

Apropå "krystade" förklaringar, här ett exempel på en sådan, som mycket väl kunde värkts fram hos en eller annan livsfilosof (och kanske även så gjorts):

Universum finns bara i ditt huvud! Allt du ser och allt som sker är bara fantasier, hjärnspöken. Din värld är påhittad, från början till slut. Du drömmer...

Smaka på den. Det är ju visserligen sant, att alla våra intryck filtreras och bearbetas i hjärnan. Så i teorin skulle du kunna vara den enda varelsen i - ja, var då? Nej, vi får nog tro på att vi finns. Att det vi ser är verkligt. Att jag är här och du är där. Vi får helt enkelt göra det bästa av det enda liv vi fått (och någonsin kommer att få). Njuta av allt det fantastiska materien åstadkommit här på jorden. Och fortsätta försöka lösa dess innersta gåta.

"Symmetribrott" - ett brott mot min logik...

Yoichiro Nambu från USA samt Makoto Kobayashi och Toshihide Maskawa från Japan får årets Nobelpris i fysik för sin forskning på symmetribrott. Det har sagts, att om inte detta symmetribrott inträffat i samband med Big Bang, hade inget av det vi idag ser funnits... Det har sagts mycket om vad som finns, och inte borde finnas, i universum. Till exempel hävdas, att det normalt finns lika mycket s k antimateria som materia i universum, att dessa företeelser tar ut varandra, och att ett "normalt" tillstånd alltså är total utsläckning av materia. Före Big Bang fanns sålunda ingenting. Ingen rymd, ingen tid - ingenting... Detta är ett totalt brott mot mitt sunda förnuft och min logik. Att materia finns idag behöver ingen tvivla på. Var fanns den då före Big Bang? Var den bunden av antimateria? Vad blev det av den antimateria som släppte fram materien? Hur går en total utsläckning av materia egentligen till? Har svarta hål någon roll i det hela? Vissa vill t o m få det till att tiden stod stilla före Big Bang. Låter det rimligt? För att något ska kunna hända, t ex en utsläckning av materia, eller en explosion, måste det finnas en tidsaxel. En sekvens, då någon slags "förberedelse" föregår själva händelsen... Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Universum är den eviga oändliga rymd, det relativa "tomrum", där allting sker. Materien finns där, men är föränderlig. Vi befinner oss mitt i händelsernas centrum. Med våra begränsade instrument sitter vi på "första parkett" och försöker betrakta det som sker, och försöker förstå. Problemet är "bara", att ett människoliv är alldeles för kort för att uppfatta annat än "brottstycken" av förändring i kosmos. Jesper Sollerman, den kände svenske vetenskapsmannen och astronomen, svarade så här i en brevväxling om mina funderingar: "...Huruvida det sunda förnuftet är en bra värdemätare på en teori om universum är väl ganska oklart. Många stora fysiker, som Einstein, har nog följt en Platonsk inspiration - men kanske är universum inte så enkelt...". Om vi inte ska använda vårt sunda förnuft och vår logik, vad kan vi då använda? Jag tror att vi ibland pratar förbi varandra, när vi talar om universum. Allas våra funderingar skulle avsevärt underlättas, om vi kunde lära oss skilja på rymd och materia. Rymden är evig och oändlig. I rymden svävar materien, och även vi som en del av den. När vi utforskar universum, är det materiens hemligheter vi söker. Härav följer, att Big Bang, om och när den inträffade, bara kan betraktas som en del av en händelsekedja i vår del av universum. Visserligen en ack så dramatisk, och för vår nuvarande existens helt nödvändig, sådan...