Relativitet i evighet...

För dig som eventuellt har det svårt med förhållandet till evigheten och oändligheten, här ett försök att formulera ett pedagogiskt tankeexperiment, som jag hoppas kan hjälpa dig på traven... Föreställ dig dagens universum utan materia. Ett oändligt tomrum, utan så mycket som en enda liten molekyl. Vad är det då? Finns det överhuvudtaget? Och existerar tiden? Så här ser jag det: Om vi leker med tanken, att dagens universum plötsligt skulle kunna tömmas på all materia, visst kan man mycket väl tänka sig att universum som rymd betraktad ändå finns där. Tiden då? Ja, det är en aning krångligare. Man föreställer sig ju att tid kräver en händelsekedja, och gärna en "betraktare", men själv kan jag utan svårighet föreställa mig ett oändligt tomrum där tiden ändå går sin gilla gång... Tänk dig nu, att vi puttar in en klump materia i universum. Ta månen. Ett behändigt objekt, tämligen kallt och dött. Kan vi nu avgöra om månen rör sig, och hur den i så fall beter sig. Nej, det är omöjligt. Utan någon annan referenspunkt, som månen kan förhålla sig till, går det naturligtvis inte att säga. Vi behöver plocka in ett objekt till. Då tar vi lämpligen vår nuvarande jord, placerar oss själva där och låter månen snurra runt precis som idag. Kan vi nu avgöra huruvida månen rör sig? Ja, om vi kunde förnimma en relation. Kan vi då det? Lite förenklat kan vi egentligen inte det. Visserligen vet vi idag, att det till följd av gravitationen finns en ömsesidig dragningskraft mellan dessa båda himlakroppar, som bl a yttrar sig i form av tidvattenfenomenet här på jorden, men skulle vi märka och förstå det? Knappast. Men lite ljus skulle göra susen. Vi hämtar solen också, och låter jorden med sin måne rotera runt solen, som idag. Nu har vi plötsligt fått såväl dag som natt. Och på natten ser vi månen vandra över den svarta himlen. På dagen ser vi solen, och med tiden (!) inser vi att våra kära himlakroppar rör sig i förhållande till varandra. Tiden var det ja. Nu har vi också fått den kontinuerliga händelseutveckling vi efterlyste för att kunna notera tidens gång... Vi skulle kunna fortsätta detta tankeexperiment i det oändliga, genom att tillföra himlakropp efter himlakropp, för att så småning om förstå hur vi rör oss och förhåller oss till såväl vår egen galax, Vintergatan, som till alla övriga, kända himlakroppar och galaxer i universum. Men den övningen har våra astronomer och vetenskapsmän redan ägnat sig åt under århundraden... Vad vill jag nu ha sagt med detta? Inget annat än att ge ytterligare en infallsvinkel till att förstå, att ett oändligt och evigt universum, där f ö Big-Bang inte var "startskottet" utan bara en händelse (om än häftig och för oss nödvändig), är ett i högsta grad rimligt antagande.