Jag hävdar ju som bekant, att vetenskapen ofta hittar onödigt krångliga förklaringar på universums gåtor. Hur uppstår till exempel idéer som mörk energi, mörk materia, symmetribrott och antimateria? Att vi kanske inte borde finnas till, att ingenting borde finnas? Att allting startade med Big-Bang?
Finns det egentligen några som helst belägg för sådana påståenden? Själva utgångspunkten är att universum från vår
horisont synes "expandera". Vad menar vi då med "universum"? Som jag berört tror jag att vi pratar förbi varandra. Själv är jag övertygad om att universum i grunden är ett
oändligt "tomrum", som därmed per definition inte kan expandera. Det som gör att "allt" synes utvidga sig, är det "glesnande" av materien vi kan observera i vårt "närområde". Av detta drar vi den i och för sig naturliga slutsatsen, att all materia en gång måste ha befunnit sig på en och samma punkt i universum.
Men varifrån kommer den häpnadsväckande tanken, att
ALLTING startat i denna punkt vid en given tidpunkt? Just det antagande som jag misstänker föranlett oss att "uppfinna" sådant som mörk energi, mörk materia och antimateria i ett desperat försök att få denna ytterst märkliga ekvation att gå ihop...
Känns detta rimligare att tänka sig, än att vi befinner oss i ett oändligt och evigt universum, där det vi uppfattar - och tolkar - bara rör en avgränsad händelse, i en evig kedja av händelser, styrda av egenskaper hos materien?
Den egentliga fråga vi bör ställa oss är därför: VAD ÄR MATERIA?
Här på jorden upplever vi för tillfället en förhållandevis balanserad, om än komplex, form av
materiesammansättning, som samtidigt är själva förutsättningen för att vi lever. Tillsammans med en annan helt avgörande faktor, den våldsamma och ogästvänliga "
materieklumpen" solen, som på behörigt avstånd skänker oss den precis rätta temperaturen. Annars formligen "kokar" universum av ständiga
materieutbrott och
d:o sammandragningar. Hur mycket materia finns det, frågar vi oss. Ja, i ett oändligt universum finns det naturligtvis oändligt mycket, om än förhållandevis glest och ojämnt fördelat...
När vi forskar ställer vi upp hypoteser, som vi genom försök och empiriska studier försöker belägga. Problemet här är, att med den relativa tröghet olika händelser inträffar i ett "astronomiskt" perspektiv, hinner vi inte uppfatta särskilt mycket. Ta stjärnhimlen t ex, hur mycket ändrar den sig under en mansålder?
Även om vi ännu inte avslöjat materiens innersta väsen, varför litar vi inte på det vi ser, utifrån de naturlagar vi känner? Varför ägnar sig så många åt att "krysta" fram allehanda ogrundade förklaringar på universums "gåta"?
Apropå "krystade" förklaringar, här ett exempel på en sådan, som mycket väl kunde värkts fram hos en eller annan livsfilosof (och kanske även så gjorts):
Universum finns bara i ditt huvud! Allt du ser och allt som sker är bara fantasier, hjärnspöken. Din värld är påhittad, från början till slut. Du drömmer...
Smaka på den. Det är ju visserligen sant, att alla våra intryck filtreras och bearbetas i hjärnan. Så i teorin skulle du kunna vara den enda varelsen i - ja, var då? Nej, vi får nog tro på att vi finns. Att det vi ser är verkligt. Att jag är här och du är där. Vi får helt enkelt göra det bästa av det enda liv vi fått (och någonsin kommer att få). Njuta av allt det fantastiska materien åstadkommit här på jorden. Och fortsätta försöka lösa dess innersta gåta.
