Doug Seegers i Visby...

Bevistade Doug Seegers premiärkonsert på Clarion Hotell Wisby i somras, och visst motsvarade han förväntningarna. Han t o m överträffade dem. Det är nästan overkligt, att en till helt nyligen hemlös "gatumusiker" i Nashville visar sig vara en sådan driven musikant och estradör. Han talar väl och intressant, och faktiskt helt obesvärat mellan låtarna. Arrangören har också lyckats sätta ihop, eller snarare låna in, ett utmärkt kompband. Det blev till en riktigt svängig tillställning, som var verkligt kul att få vara med om. Och publiken verkade stortrivas. Han spelade tre dagar i rad för fullt hus, dvs ca 400 gäster per kväll. Bästa konserten var tydligen den sista, enligt vänner som var där. Stämningen var på topp, och stora delar av publiken dansade i "extas". Doug har hittills hunnit med ett 60-tal spelningar i Sverige under sommaren, och har väl några kvar så vitt jag förstår. Med tanke på succén här kan man undra hur det skulle ha varit om han spelat för norrmän, som ju är ännu mer country-frälsta än vi svenskar. Jag önskar Doug all lycka i sin fortsatta karriär. Enligt uppgift har han förälskat sig i Sverige, så vi får kanske chans att se och höra honom igen. Jag skulle inte heller bli förvånad om han dyker upp på countrygalan, Grand Ole Opry House i USA vad det lider...

Ett nytt år står för dörren...

Ännu ett år har gått. Är det inte märkligt att ju äldre man blir desto fortare går åren. Jag misstänker att vi alla upplever samma sak, och jag vill tro att det beror på att dagarna blir mer och mer enahanda ju äldre vi blir. Vi har inget att hänga upp dagarna på, inget särskilt minnesvärt händer längre en vanlig dag. Sålunda läggs dagar till dagar, veckor till veckor och månader till månader. Och plötsligt är det nyår igen, och man undrar vart året egentligen tagit vägen. Säkert hänger fenomenet delvis också ihop med det allmänt sämre minne många av oss drabbas av, när vi blir äldre...

Nåja, än har jag lite minne kvar. T ex att det var val i september. Normalt en ganska stor händelse, och i år större än vanligt. Vi fick ett regeringsskifte! Men ett sådant jag som gammal moderat politiker inte blir riktigt på det klara med, varför vi fick. En "lättad" Fredrik Reinfeldt lämnade snabbt "skutan", och finansminister Anders Borg var inte sen att hoppa efter. En efter en ur det gamla gardet fann för gott att lämna in. Och detta egentligen innan det stod helt klart vad som hänt, och hur det skulle kunna bli. Alla verkade dock klara över, att ett regeringsskifte det skulle vi ha. Vänstern proklamerade raskt, att svenska folket nu röstat bort borgarna, och utropade sig som vinnare. Detta trots att man bara obetydligt gått fram. Alliansen kände sig bundna av det avgivna löftet, att det största blocket skulle bilda regering. Men utgjorde vänstern med sina ca 43% av rösterna (Vänsterpartiet inräknat) verkligen det största blocket? Alliansen kom visserligen "bara" upp i ca 40% tillsammans, men eftersom Löfvén valde att bilda regering bara med MP, dvs utan V, så hade han ju bara ca 37% säkra röster. Den stora röstförskjutningen skedde snarare inom borgerligheten, i och med att främst moderaterna, men även övriga allianspartier, fick vidkännas att åtskilliga av dess sympatisörer valde att markera sitt missnöje med den förda invandringpolitiken genom att rösta på sverigedemokraterna. Detta innebar att SD med hela 13% denna gång gjorde ett rekordval. Så vitt jag kan förstå är SD i grund och botten ett borgerligt parti, vilket tydligt visat sig under den senaste mandatperioden, då Alliansen regerade med stöd av SD i 95% av alla omröstningar. Alltså har vi nu en situation i riksdagen där 45% vänsterledamöter ska styra över 55% borgerliga sympatisörer. Vad representerar det för demokrati? Och varför var det så bråttom med ett regeringsskifte, kan jag som väljare - och f d moderat politiker - undra...

Jag förstår att SD blivit ett rött skynke, vilket medfört att de "rumsrena" partiernas politiker tävlat med varandra i avståndstagande, och därmed målat in sig i ett hörn. När ett parti som SD samlat tillräckligt många anhängare, blir det närmast patetiskt att föra den mästrande retorik övriga partier nu tagit till. Det är som att läxa upp stora delar av det svenska folket. Att 13% av väljarna (idag snarare 15-16%, och ett mörkertal säkert ännu större) är mindre vetande, och inte bör räknas i sammanhanget. En demokrati bygger på att vi respekterar varandras åsikter, att vi talar med varandra och därigenom försöker övertyga om ett alternativt synsätt.

Jag sympatiserar verkligen inte med SD:s krassa invandringspolitik. Det är självklart att vi i Sverige ska göra vad vi kan för att hjälpa människor i nöd, som fallit offer för hänsynslösa regimers maktfullkomlighet resulterande i närmast etnisk utrensning. Men jag kan samtidigt tycka, att det inte får vara "tabu" att lyfta frågan om, hur stor del av denna invandring det är rimligt att just Sverige ska ta. Att resa frågan, om inte övriga världssamfundet också har ett ansvar, och att denna börda måste bäras mera broderligt mellan länder. Frågan hur och var biståndet kan göra bäst nytta äger också sin relevans, inte minst i ett längre perspektiv. Och detta är inte ett uttryck för okänslighet eller omänsklighet. Det handlar om att ta denna svåra fråga på största möjliga allvar!

Denna turbulenta höst har också frågan om extra val (nyval) rests av S. Nu har man dock i grevens tid lyckats undvika detta, genom att partierna lyckats enas om nya arbetsformer som ska underlätta för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Tydligen innebärande att vi riskerar få dras med denna minoritetsregering hela mandatperioden...

Jag säger, som jag sagt upprepade gånger i andra forum: När det nu var så viktigt att lämna SD utan inflytande, hade det enklaste och naturligaste varit att Löfvén direkt tagit sitt ansvar, så som han så många gånger den senaste tiden uppmanat de borgerliga företrädarna att göra, och istället erbjudit sig agera stödparti åt Alliansen! Där hade man redan ett färdigt regeringsprogram, åtta år av regeringserfarenhet - och dessutom en av riksdagen antagen budget för 2015!

Så återigen: Kan någon förklara, varför det i rådande situation var så givet, att vi skulle ha ett regeringsskifte?