Jag refererade ju i mitt första inlägg (se nedan från 7/1-08) till en flygtur för ca 30 år sedan, då min nya världsbild började ta form. Det resulterade på 90-talet i en skrift, där jag försökte sammanfatta mina tankar. Skriften återges här i oredigerat tillstånd:
"När jag ser molnen sakta glida fram över en klarblå himmel och känner solens varma strålar tina upp mitt humör, ser människor makligt promenera eller hastigt ila till något viktigt möte, hör fåglar sjunga bland löv som prasslar för vinden, då slår det mig att detta underbara, som utgör själva livet, egentligen bara är en fråga om slumpens mikrobiologi i ett oändligt makrokosmos. Samtidigt inser jag, att de flesta kanske inte håller med om en sådan världsbild. Som tänkande och kännande individer överväldigas vi, med rätta, av naturens skönhet och "vishet", samtidigt som vi skräms av dess obändiga kraft. Det är lätt att förstå människans tendens, att kollektivt söka tröst och trygghet i tron på något högre, på "någon" som lagt allt till rätta.
Tanken på detta, på vår plats i universum, har alltid fascinerat mig. Vad finns där ute? När började det, och hur? Var tar det slut? Varför är just jag här? Frågorna är oändliga...
Efter mycken tankemöda, som fick sin egentliga upprinnelse under en flygtur i slutet av 70-talet, och efter att ha läst åtskilliga artiklar och en och annan bok i ämnet, har jag äntligen kommit mig för att sätta mina egna funderingar på pränt. I sanning ingen lätt uppgift, då tankarna hoppar och far och gör det svårt att hålla kvar tråden. Jag vill genast säga, att jag inte gör anspråk på att veta någonting. Mina ord får tas för vad de är; mina egna, högst personliga och ovetenskapliga tankar. Det som kan förefalla fakta är sådant jag snappat upp på vägen. Mina källor kan ha fel. Jag kan ha missförstått saker och ting. Dessa rader har tillkommit främst för min egen skull, men jag hoppas samtidigt att de ska ge näring och perspektiv åt andras funderingar.
BIG-BANG...
Att vår älskade jord, allt liv, hela vår existens skulle ha sitt ursprung i en astronomisk "härdsmälta" för sisådär 14 miljarder år sedan, förefaller idag ha blivit en etablerad sanning bland de flesta astronomer, kosmologer och vetenskapsmän.
...MEN SE’N DÅ, OCH HUR SÅG "VÄRLDEN" UT INNAN DESS?
En av tvistefrågorna när det gäller universums utveckling handlar om dess samlade materia, och hur snabbt universum expanderar efter Big-Bang. Enligt många vetenskapsmän finns det ett matematiskt samband mellan mängden materia, och den hastighet med vilken materian skingras, som avgör huruvida universum ska fortsätta expandera i all oändlighet, eller stanna upp för att åter dras samman till vad det en gång var (The Big Crunch).
Bara tanken, att universum skulle ha skapats ur intet för 14 miljarder år sedan för att därefter expandera i all oändlighet, känns absurd. Att tänka sig att universum åter ska dra sig samman är betydligt mera logiskt, i synnerhet som själva Big-Bang teorin förutsätter att "embryot" till universum en gång befunnit sig i ett slags sammandraget (koncentrerat) tillstånd. Fortfarande fattas dock de viktigaste bitarna för att detta offantliga "pussel" ska gå ihop...
Ett stort problem med denna teori är att den utgår ifrån ett begränsat "universum", ett utvecklingsstadium, det vi just nu befinner oss i, vilket alltså ska ha inletts med Big-Bang. Men varför inskränka vårt tänkande bara till vad vi idag, med våra begränsade instrument, tycker oss kunna se? För mig är det betydligt naturligare, och mer logiskt, att tänka sig ett gränslöst världsallt, en oändlig rymd innehållande ett otal liknande "universum" som vårt, i olika utvecklingsstadier, som över tiden påverkar varandra, interagerar med varandra, och till och med "stjäl" materia från varandra. Ett oändligt system av pulserande universa i ständig "dragkamp", som alltid funnits i olika skepnader, och som alltid kommer att finnas i en total och evig jämvikt. Vi befinner oss med andra ord mitt i "en överordnad balans av underordnat kaos", där dessa universa kan liknas vid gränslösa "bubblor" i ett oändligt "skum". Olika stora bubblor, med olika koncentrationer av materia, som befinner sig i olika utvecklingsfaser i anslutning till varandra, utan början och utan slut...
SVARTA HÅL
Förekomsten av s k svarta hål (vilka väl idag får betraktas som vedertagna fakta) ser jag som det mest påtagliga beviset för, att vi utgör en del i ett system av ständigt "pulserande" och interagerande universa. Vad är då ett svart hål? Ja, trots att vi accepterar dess existens, är det mig veterligen ingen som ännu riktigt kunnat förklara det. Tanken är att när materieanhopningen (massan) i t ex en jättestjärna eller hos en galax (eller varför inte ett helt universum) når en viss punkt kollapsar denna av sin egen gravitation (tyngd) och faller ihop likt ett "korthus" till ofattbara masskoncentrationer. Tomrummet mellan de minsta beståndsdelar vi idag känner till hos materien, dvs atomer, protoner, elektroner, neutroner (och även de vi ännu bara "anar" som neutriner, kvarkar och strängar), fylls ut till "sista plats". Eftersom materia mest består av tomrum (mikroperspektivet liknar såtillvida makroförhållandet i rymden) har en kollapsad stjärna eller galax, med alla dess stjärnor och planeter, bara bråkdelen av sin "normala" storlek.
Det logiska är nu, att förloppet successivt fortsätter, dvs att all materia i närheten "sugs in" i detta svarta hål. I förlängningen medför detta att även andra, "närliggande" svarta hål absorberas av varandra tills dess att energikoncentrationen (gravitationen) i detta svarta "jättehål" (t ex vårt universum omedelbart före Big-Bang) når en slags mättnadsgrad, dvs en kritisk punkt då processen istället övergår i en gigantisk explosion (Big-Bang). Efter ny utvidgning och småningom interaktion med andra närliggande universa (bubblor), nås en ny gräns, varpå bubblan åter drar ihop sig, för att åter expandera, om och om igen, i det oändliga...
Här har framförts teorier om att mängden materia i universum inte skulle räcka till för att en sådan total sammandragning ska kunna ske. Hur vet vi det? Vad vet vi om, hur mycket materia som faktiskt finns i universum, t ex "gömd" i svarta hål. Hur många svarta hål finns det?
Man har också lanserat en teori om att s k "mörk" (osynlig) materia skulle utgöra merparten av den materia som finns i universum. Antar vi min teori, om ett oändligt universum, finns det hur mycket materia som helst att tillgå i rymden. Det som tydligast talar för att materien räcker till är ju själva Big-Bang teorin i sig. Det faktum att denna ofattbara materiakoncentration förmodligen redan uppträtt, och resulterat i den urladdning vi kallar Big-Bang för sisådär 14 miljarder år sedan, är inget annat än det logiska beviset på, att vi bara är en del av en ständig, oändlig process...
OÄNDLIGHET ÅT ALLA HÅLL, FRAMÅT/BAKÅT, UTÅT/INÅT...
I min oändlighetsteori är inte bara "bubblorna" oändliga till antalet, utan också all materia delbar. Även materiens "minsta" partiklar kan delas upp i nya "beståndsdelar". Beståndsdelar som i stadier av "balans" hålls ihop och isär av elektriska fält, och som i olika kombinationer (föreningar) utgör grunden för de ämnen och material som idag omger oss, och som vi själva består av. All materia, även den som förefaller "stenhård", består på partikelnivå mest av tomrum och "elektricitet" (fält med olika laddning). Det är detta faktum som möjliggör att all materia under tillräckligt stort tryck (gravitation) förvandlas (kollapsar) till ett "intet" i volym, men med bibehållen "tyngd", vilket resulterar i en ofantligt ökande energikoncentration...
Frågan är sålunda om vi någonsin kommer att finna den elementarpartikel som många så frenetiskt försöker identifiera, och som skulle utgöra den innersta "byggsten" som vår existens vilar på. Mot bakgrund av min egen oändliga delbarhetsprincip tvivlar jag starkt...
TIDEN GÅR, SÅ SOM DEN ALLTID GJORT...
Tiden är vårt mått på kontinuiteten, vilken är fundamental för vår existens och hela vår världsuppfattning, och den enda överordnade "konstanten" i denna gigantiska ekvation. Vår tidsuppfattning däremot är subjektiv, dvs tempot varierar beroende på betraktarens referensram (skala/storlek). Vi människor har naturligt nog valt en skala (klocka) i harmoni med dygnsrytmen på vår jord. Även tiden kan med matematisk logik delas upp i oändligt många steg. Enligt vår tidsuppfattning i år, dagar, timmar, sekunder, 1000-dels sekunder, miljondels sekunder osv. Vi människor har vant oss vid att allt har en början och ett slut. Vi föds och vi dör. Dag blir natt. Vägar börjar och tar slut. Allt i vår vardag har sin begränsade utsträckning i tid och rum. Därför har vi så oändligt svårt att förstå något som så uppenbart avviker från gängse norm och uppfattning. Som att universum är ett oändligt "tomrum" med energiöar av materia i ständig förvandling, utan början, utan slut. Och att vi, till råga på allt, råkat bli till just här på en högst tillfällig energiklump vi kallar Jorden, för att under ett "ögonblick" få uppleva detta underbara, som det innebär att få leva och älska, att få tänka, och försöka förstå...
VARFÖR JUST HÄR, OCH JUST NU?
Att vi människor bara av en ren händelse befinner oss just här, på en plats och i en tid då betingelserna för vår livsform råkar vara perfekta, är för de flesta en svårsmält sanning. Vi frågar oss gärna: Varför just jag? Varför just här? Varför just nu? Ja, varför inte? Vi är ju alla unika, tänkande individer, som råkat bli till just här, just nu, något annat vore helt otänkbart!
Att vår existens på denna jord bara är en slump, gör ju också att sannolikheten för att det finns intelligent liv på andra platser i vår oändliga rymd är oändligt stor. Om inte dessa livsformer (hur de nu än kan se ut) tillägnat sig för oss helt okänd teknik för att förflytta sig över astronomiska avstånd otroligt snabbt, eller rör sig med helt andra tidsbegrepp eller dimensioner än vi, bedömer jag sannolikheten för att vi någonsin ska få möta dem som försumbar. (Men mot bakgrund av mina egna reservationer är osvuret kanske bäst...)
EVIGT TILLSTÅND...
Big-Bang teorin har för de flesta vetenskapsmän kommit att bli synonymt med universums födelse. Själv har jag oändligt svårt att förlika mig med denna tanke som den yttersta lösningen på mänsklighetens största gåta. Det betyder inte att jag förnekar Big-Bang, men för mig symboliserar den bara "pånyttfödelsen" för en av otaliga rymd-bubblor, som tillsammans utgör vårt egentliga universum, där det bortom vår "horisont" och utom "hörhåll" följaktligen "smäller" ideligen, i det oändliga...
...FÖR EVIG LYCKA
Tjänar det då någonting till att försöka lösa livets yttersta gåtor? Vad kan en så här "krass" världsbild få för konsekvenser för människors moral, förmåga till samlevnad och lycka? Gör den oss missmodiga? Förlorar livet sin mening? Eller kan det rent av vara så, att den gör oss livsbejakande...
För mig gäller definitivt det senare! Det betyder, att vi till stor del har våra livsöden i egna händer. Det gäller därför, att vi anstränger oss för att göra det bästa av våra liv, här och nu, och att vi försöker komma underfund med vad som gör oss lyckliga. Vi, du och jag, får bara en chans, och det gäller att ta den...
SLUTORD
Ju mer jag funderar på "universums" gåta, desto mer övertygad blir jag om att vi, hur ofattbart det än må låta, lever i en för oss just nu lämplig, upplevbar och observerbar energistruktur, ingående i och omgiven av ett oändligt antal andra energistrukturer, i ett oändligt antal andra dimensioner, större som mindre, i en evig och oändlig världsrymd. Tanken att universum är evigt och oändligt stort känns för mig helt naturlig. Att det i huvudsak består av tomrum här och där uppblandat med instabila energianhopningar (koncentrationer av det vi kallar materia) förefaller också logiskt.
Att materian skulle kunna vara delbar i det oändliga kan kännas en aning mera "svårsmält". Att vi aldrig lär finna den elementarpartikel, det slutliga fragment av definitiv materia, som skulle utgöra den "grundbult" allting vilar på, känns på ett sätt egendomligt, men ändå inte...
Jag är idag inte mannen att avgöra huruvida min oändlighetsteori också förutsätter ett sådant mikroperspektiv, eller om det bara känns logiskt och rimligt. Men visst skulle det kunna vara så, att det vi kallar materia, som egentligen bara är en form av energi (i olika skepnader) bland andra energislag som ljus, värme eller annan strålning, och som ändrar form efter temperatur, i grund och botten inte vilar på någon fast, slutgiltig, odelbar elementarpartikel, utan egentligen bara består av "kraftfält" (plus och minus). Blir det för mycket av det ena sker en urladdning. Naturen strävar ju efter jämvikt...
Varje grundämne har sin kokpunkt, den temperatur då det förångas, och sin fryspunkt, då det "stelnar". Om vi inte redan infört det, vore det logiskt att också konstatera dess "kollapspunkt", den temperatur (tryck) när dess inre molekylstruktur totalt faller samman. Vem blir först med att i laboratorieform åstadkomma ett "svart hål" i miniatyr...?
Min teori om en evig och oändlig världsrymd förutsätter inte att Big-Bang ägt rum. Dock antyder den expansion av universum vi kan se, att något i den vägen ändå ägt rum för ca 14 miljarder år sedan i vår del av världrymden.
Två krav måste uppfyllas för att min övergripande teori ska vara kompatibel med Big-Bang. För det första ska det finnas tillräcklig gravitation (materia) i vår del av universum för att det så småningom åter ska dra sig samman till ett gigantiskt svart hål. För det andra måste någonting utlösa den gigantiska explosion som sedan sker...
När det gäller mängden materia tvekar jag inte. Det finns hur mycket som helst där ute. Vad är det då som utlöser Big-Bang? Vi rör oss här med krafter av en dimension vi inte ens kan föreställa oss. För mig vore det inte konstigt, om det i ett sådant "supersvart" hål, i ett givet ögonblick, utvecklas en enorm motkraft, som till och med övervinner gravitationen (om än tillfälligt). Big-Bang teorin i sig utgör, som jag ser det, själva beviset på att något sådant kan ske...
Jag har konstaterat, och accepterat, att vi människor endast lever en mycket kort tid på ett "fragment" av utspridd materia i det oändliga och eviga "tomrum" som utgör vårt egentliga universum, där förutsättningarna ändras över tiden genom ständiga sammandragningar av materia på olika platser till följd av lokal gravitation. Åtföljda av gigantiska explosioner liknande Big-Bang, som i det större perspektivet som sagt ändå mest kan liknas vid "krusningar" eller "bubblor" i ett oändligt "skum"..."
