Varför krångla till det?

Jag hävdar ju som bekant, att vetenskapen ofta hittar onödigt krångliga förklaringar på universums gåtor. Hur uppstår till exempel idéer som mörk energi, mörk materia, symmetribrott och antimateria? Att vi kanske inte borde finnas till, att ingenting borde finnas? Att allting startade med Big-Bang? Finns det egentligen några som helst belägg för sådana påståenden? Själva utgångspunkten är att universum från vår horisont synes "expandera". Vad menar vi då med "universum"? Som jag berört tror jag att vi pratar förbi varandra. Själv är jag övertygad om att universum i grunden är ett oändligt "tomrum", som därmed per definition inte kan expandera. Det som gör att "allt" synes utvidga sig, är det "glesnande" av materien vi kan observera i vårt "närområde". Av detta drar vi den i och för sig naturliga slutsatsen, att all materia en gång måste ha befunnit sig på en och samma punkt i universum. Men varifrån kommer den häpnadsväckande tanken, att ALLTING startat i denna punkt vid en given tidpunkt? Just det antagande som jag misstänker föranlett oss att "uppfinna" sådant som mörk energi, mörk materia och antimateria i ett desperat försök att få denna ytterst märkliga ekvation att gå ihop... Känns detta rimligare att tänka sig, än att vi befinner oss i ett oändligt och evigt universum, där det vi uppfattar - och tolkar - bara rör en avgränsad händelse, i en evig kedja av händelser, styrda av egenskaper hos materien? Den egentliga fråga vi bör ställa oss är därför: VAD ÄR MATERIA? Här på jorden upplever vi för tillfället en förhållandevis balanserad, om än komplex, form av materiesammansättning, som samtidigt är själva förutsättningen för att vi lever. Tillsammans med en annan helt avgörande faktor, den våldsamma och ogästvänliga "materieklumpen" solen, som på behörigt avstånd skänker oss den precis rätta temperaturen. Annars formligen "kokar" universum av ständiga materieutbrott och d:o sammandragningar. Hur mycket materia finns det, frågar vi oss. Ja, i ett oändligt universum finns det naturligtvis oändligt mycket, om än förhållandevis glest och ojämnt fördelat... När vi forskar ställer vi upp hypoteser, som vi genom försök och empiriska studier försöker belägga. Problemet här är, att med den relativa tröghet olika händelser inträffar i ett "astronomiskt" perspektiv, hinner vi inte uppfatta särskilt mycket. Ta stjärnhimlen t ex, hur mycket ändrar den sig under en mansålder?

Även om vi ännu inte avslöjat materiens innersta väsen, varför litar vi inte på det vi ser, utifrån de naturlagar vi känner? Varför ägnar sig så många åt att "krysta" fram allehanda ogrundade förklaringar på universums "gåta"?

Apropå "krystade" förklaringar, här ett exempel på en sådan, som mycket väl kunde värkts fram hos en eller annan livsfilosof (och kanske även så gjorts):

Universum finns bara i ditt huvud! Allt du ser och allt som sker är bara fantasier, hjärnspöken. Din värld är påhittad, från början till slut. Du drömmer...

Smaka på den. Det är ju visserligen sant, att alla våra intryck filtreras och bearbetas i hjärnan. Så i teorin skulle du kunna vara den enda varelsen i - ja, var då? Nej, vi får nog tro på att vi finns. Att det vi ser är verkligt. Att jag är här och du är där. Vi får helt enkelt göra det bästa av det enda liv vi fått (och någonsin kommer att få). Njuta av allt det fantastiska materien åstadkommit här på jorden. Och fortsätta försöka lösa dess innersta gåta.

"Symmetribrott" - ett brott mot min logik...

Yoichiro Nambu från USA samt Makoto Kobayashi och Toshihide Maskawa från Japan får årets Nobelpris i fysik för sin forskning på symmetribrott. Det har sagts, att om inte detta symmetribrott inträffat i samband med Big Bang, hade inget av det vi idag ser funnits... Det har sagts mycket om vad som finns, och inte borde finnas, i universum. Till exempel hävdas, att det normalt finns lika mycket s k antimateria som materia i universum, att dessa företeelser tar ut varandra, och att ett "normalt" tillstånd alltså är total utsläckning av materia. Före Big Bang fanns sålunda ingenting. Ingen rymd, ingen tid - ingenting... Detta är ett totalt brott mot mitt sunda förnuft och min logik. Att materia finns idag behöver ingen tvivla på. Var fanns den då före Big Bang? Var den bunden av antimateria? Vad blev det av den antimateria som släppte fram materien? Hur går en total utsläckning av materia egentligen till? Har svarta hål någon roll i det hela? Vissa vill t o m få det till att tiden stod stilla före Big Bang. Låter det rimligt? För att något ska kunna hända, t ex en utsläckning av materia, eller en explosion, måste det finnas en tidsaxel. En sekvens, då någon slags "förberedelse" föregår själva händelsen... Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Universum är den eviga oändliga rymd, det relativa "tomrum", där allting sker. Materien finns där, men är föränderlig. Vi befinner oss mitt i händelsernas centrum. Med våra begränsade instrument sitter vi på "första parkett" och försöker betrakta det som sker, och försöker förstå. Problemet är "bara", att ett människoliv är alldeles för kort för att uppfatta annat än "brottstycken" av förändring i kosmos. Jesper Sollerman, den kände svenske vetenskapsmannen och astronomen, svarade så här i en brevväxling om mina funderingar: "...Huruvida det sunda förnuftet är en bra värdemätare på en teori om universum är väl ganska oklart. Många stora fysiker, som Einstein, har nog följt en Platonsk inspiration - men kanske är universum inte så enkelt...". Om vi inte ska använda vårt sunda förnuft och vår logik, vad kan vi då använda? Jag tror att vi ibland pratar förbi varandra, när vi talar om universum. Allas våra funderingar skulle avsevärt underlättas, om vi kunde lära oss skilja på rymd och materia. Rymden är evig och oändlig. I rymden svävar materien, och även vi som en del av den. När vi utforskar universum, är det materiens hemligheter vi söker. Härav följer, att Big Bang, om och när den inträffade, bara kan betraktas som en del av en händelsekedja i vår del av universum. Visserligen en ack så dramatisk, och för vår nuvarande existens helt nödvändig, sådan...

Gravitationen och "rumtidens krökning"

Jag har just sett "Gravitationens gåta" på svt2. Eftersom jag har stort intresse för allt som rör sig i universum (vilket ni som följt min blogg redan listat ut), bänkade jag mig med spänning framför TV:n. Programmet var intressant, men i vanlig ordning håller jag inte riktigt med om alla slutsatser... Vi fick veta att redan Isac Newton på sin tid i stort listat ut principerna för gravitationens inverkan på himlakropparna i universum. Men samtidigt att hans beräkningar, i skenet av dagens mer exakta mätinstrument, inte var på pricken rätt. Vi fick också veta att Albert Einsteins största bedrift i sammanhanget var upptäckten av "rumtiden" och dess "krökning", dvs att tid och rum sägs hänga samman likt en "väv" som påverkas av gravitationen. Bland annat hävdade han att tiden går olika fort beroende på hur stark inverkan gravitationen har. Som bevis för att Einstein hade rätt anfördes en särskild företeelse kopplad till dagens GPS-teknik. Nämligen det faktum, att tiden ombord på de stationära satelliterna visat sig gå lite fortare än tiden här nere på jorden, och att klockorna däruppe sålunda ständigt måste korrigeras. Tiden skulle alltså, precis som Einstein förutspått, gå fortare ju svagare inverkan gravitationen har. Som ett ytterligare bevis för rumtidens krökning angavs en nyligen gjord upptäckt av en "dubbelgalax" ca 7 miljarder ljusår bort, där den ena galaxen visade sig vara en identisk "spegelbild", eller snarare "hägring", av den andra. Förklaringen var, att ljuset från den fjärran galaxen på sin väg mot jorden krökts på båda sidor om en stor galaxhop, till följd av dess oerhört starka gravitation, och sålunda avtecknade sig som två identiska galaxer bredvid varandra. Man kan givetvis tala om "rumtidens krökning" och "sammanbindande väv" om man vill, men jag anser fortfarande att det är att krångla till sakernas tillstånd. Utan att vi idag kan förklara fenomenet, så är gravitation kopplad till materia ett konstaterat faktum. Likaså att styrkan hos gravitationen är direkt relaterad till mängden materia och tätheten hos materien. Alltså är det inte så märkligt, att ljuspartiklar (fotoner) som med ljusets hastighet passerar ett starkt gravitationsfält på sin väg mot jorden, böjs av en aning. Tiden då? Varför förefaller tiden gå olika fort under inverkan av olika starka gravitationsfält? Vi försöker ju mäta tiden med olika, i och för sig sofistikerade men ändå av människohand tillverkade, instrument. Jag tycker därför inte det är märkligt, att även dessa instrument låter sig påverkas av gravitationen, t ex i form av ökad "tröghet"... Jag menar så här: För en neutralt placerad och "opåverkad" tidtagare ute i det för övrigt "tomma" universum går tiden alltid rätt - och konstant! Det är våra klockor som kan påverkas att gå "fel". Det är olika händelseförlopp som påverkas av t ex gravitationen. Det övergripande tidsförloppet är alltid konstant. Hur vi sedan väljer att mäta tiden är en helt annan sak (se tidigare inlägg)! Vad är då gravitationen? Man har nu börjat söka i det subatomära fältet, dvs i mikrokosmos, och tala om en "kraftpartikel" benämnd gravitonen. Det må så vara, men när man hävdar att gravitonen tidvis skulle kunna befinna sig i en helt annan dimension än det "normala rummet" i vårt universum, då drar jag öronen åt mig... Vad är det då vi ser, när vi studerar mikrokosmos? Vi människor är i ett lustigt mellanläge. Vi befinner oss i dubbel bemärkelse "mitt-i-universum". Mitt emellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Tänk dig att du hade tillgång till världens starkaste elektronmikroskop (ännu ej uppfunnet). Fokusera på den hårda ytan av en slipad diamant och öka förstoringsgraden successivt i det oändliga. Vad kommer du att se? Kommer du någon gång att få se den subatomära elementarpartikel alla letar efter. Jag tvivlar, eftersom allt (åtminstone i teorin) kan delas upp i mindre beståndsdelar... Dessutom, i mikroperspektivet bör det till slut bli mycket svårt att lyckas fokusera på någonting "materiellt", eftersom det relativa avstånden mellan partiklarna på molekylärnivå lär likna avstånden i vårt solsystem. Det är svårt att diskutera dessa frågor utan att beröra företeelsen Big-Bang. Även i detta TV-program föll man i fällan att betrakta Big-Bang som "tidernas begynnelse", dvs alltings början. Du som läst min blogg vet att jag inte håller med. Big-Bang var enligt mitt sätt att se bara början på en viss materieexpansion i en viss del (vår del) av det oändliga universum. En kraftig expansion föregången av en lika kraftig sammandragning till följd av ofattbart kraftig gravitation, dvs ett "gigantiskt" svart hål som "exploderade". Det jag undrar är, vad det var för "droppe" som fick "bägaren" att rinna över för sådär 14-15 miljarder år sedan...

Vad glad man blir...

...när det är sommar, och man får vara på Fårö och kombinera ledighet med jobb. Eller jobb med ledighet... Vad gör man då när man är ledig på Fårö? När vädret tillåter, och det gör det ju för det mesta, traskar man gärna den korta promenaden över sanddynerna till "vår" egen avskiljda del av underbara Sudersand. Solar, badar, leker med barnbarnen, spelar kubb eller boule, läser en bok. Ofta tillbringas hela dagar vid havet. Endast med korta avbrott för lunch och kaffe. Ibland intas måltiderna på stranden, till barnens stora glädje. Är det inte strandväder, behöver kanske gräsmattan få sig en duvning, eller hallonen plockas. På sensommaren lurar kantarellerna under mossan, såväl på de egna markerna som i skogen vid Ulla Hau. Likaså står blåbären och lingonen och bara väntar på oss. Skulle man någon gång ändå känna sig sysslolös, finns på en gammal gård som vår alltid något som ska åtgärdas. Dessemellan, särskilt nu sedan det mobila bredbandet anlänt, kan man ju alltid jobba eller bara slå ihjäl tid vid datorn. Sommarsejourerna på Fårö tenderar med tiden att bli längre och längre. Det har med åren blivit allt svårare att lämna ön. Mer än en gång har vi bokat om och senarelagt vår hemresa. Därför känns det extra bra numera när jag kunnat förlägga en del av jobbet hit till mitt kära Gotland. På så viss har jag ju alltid en ursäkt för att stanna. Vad jag jobbar med? Jag säljer luftvärmepumpar, en alldeles förträfflig produkt för alla med eget hus, som tänker på miljön och som vill sänka sina uppvärmningskostnader rejält. Vad glad man blir...

Vad trött man blir...

...på dessa ideliga bensinprishöjningar och räntehöjningar. Jag får en känsla av att vi lever i olika världar, de som regerar, och vi andra som bara bebor vår planet. Bensinpriset styrs naturligtvis av flera olika faktorer, men jag är övertygad om att en mycket viktig faktor denna gång är all hysteri kring det påstådda klimathotet, påeldad av bl a Al Gore. Om jag var delaktig i oljekartellen (varför accepteras den förresten, karteller är ju olagliga...) skulle jag säkert agera likadant, dvs ta ut vad jag kan så länge någon vill - eller tvingas - använda mina fossila bränslen. Räntan blir jag inte heller klok på. Det sägs att det viktigaste syftet med ränteregleringarna är att stävja den inflation, som gärna följer på ökad efterfrågan i en högkonjunktur. Jag hörde nyligen en sympatisk expert uttala, att den inflationsökning vi just nu ser främst är en följd av de kraftigt ökande energipriserna och räntehöjningarna, dvs det vi kallar underliggande inflation! Precis så känner jag också. Varför då fortsätta med att höja räntan? Den inflationsdämpande effekt man eftersträvar har ju redan för länge sedan infunnit sig. Vem har råd att konsumera med dagens bensinpriser och höga bolåneräntor. Alla vi bilister och husägare, dvs de flesta av oss, dignar under dessa bördor. Borta är den framtidstro och relativa trygghet vi alla kände för några år sedan. Någon kände sig manad att bryta idyllen. "Inte kan väl en högkonjunktur och ett så lågt ränteläge bara få fortgå. Det måste vi göra något åt. Vi får sprida lite oro i lägren..." Jag raljerar naturligtvis, men har svårt undgå att tycka, att dagens trista situation till stora delar är konstruerad. Snälla! Kan inte någon med bättre kunskaper och större insikter än jag förklara nuläget för mig...

MIN OÄNDLIGA VÄRLDSBILD

Jag refererade ju i mitt första inlägg (se nedan från 7/1-08) till en flygtur för ca 30 år sedan, då min nya världsbild började ta form. Det resulterade på 90-talet i en skrift, där jag försökte sammanfatta mina tankar. Skriften återges här i oredigerat tillstånd:

"När jag ser molnen sakta glida fram över en klarblå himmel och känner solens varma strålar tina upp mitt humör, ser människor makligt promenera eller hastigt ila till något viktigt möte, hör fåglar sjunga bland löv som prasslar för vinden, då slår det mig att detta underbara, som utgör själva livet, egentligen bara är en fråga om slumpens mikrobiologi i ett oändligt makrokosmos. Samtidigt inser jag, att de flesta kanske inte håller med om en sådan världsbild. Som tänkande och kännande individer överväldigas vi, med rätta, av naturens skönhet och "vishet", samtidigt som vi skräms av dess obändiga kraft. Det är lätt att förstå människans tendens, att kollektivt söka tröst och trygghet i tron på något högre, på "någon" som lagt allt till rätta.

Tanken på detta, på vår plats i universum, har alltid fascinerat mig. Vad finns där ute? När började det, och hur? Var tar det slut? Varför är just jag här? Frågorna är oändliga...
Efter mycken tankemöda, som fick sin egentliga upprinnelse under en flygtur i slutet av 70-talet, och efter att ha läst åtskilliga artiklar och en och annan bok i ämnet, har jag äntligen kommit mig för att sätta mina egna funderingar på pränt. I sanning ingen lätt uppgift, då tankarna hoppar och far och gör det svårt att hålla kvar tråden. Jag vill genast säga, att jag inte gör anspråk på att veta någonting. Mina ord får tas för vad de är; mina egna, högst personliga och ovetenskapliga tankar. Det som kan förefalla fakta är sådant jag snappat upp på vägen. Mina källor kan ha fel. Jag kan ha missförstått saker och ting. Dessa rader har tillkommit främst för min egen skull, men jag hoppas samtidigt att de ska ge näring och perspektiv åt andras funderingar.

BIG-BANG...
Att vår älskade jord, allt liv, hela vår existens skulle ha sitt ursprung i en astronomisk "härdsmälta" för sisådär 14 miljarder år sedan, förefaller idag ha blivit en etablerad sanning bland de flesta astronomer, kosmologer och vetenskapsmän.

...MEN SE’N DÅ, OCH HUR SÅG "VÄRLDEN" UT INNAN DESS?
En av tvistefrågorna när det gäller universums utveckling handlar om dess samlade materia, och hur snabbt universum expanderar efter Big-Bang. Enligt många vetenskapsmän finns det ett matematiskt samband mellan mängden materia, och den hastighet med vilken materian skingras, som avgör huruvida universum ska fortsätta expandera i all oändlighet, eller stanna upp för att åter dras samman till vad det en gång var (The Big Crunch).
Bara tanken, att universum skulle ha skapats ur intet för 14 miljarder år sedan för att därefter expandera i all oändlighet, känns absurd. Att tänka sig att universum åter ska dra sig samman är betydligt mera logiskt, i synnerhet som själva Big-Bang teorin förutsätter att "embryot" till universum en gång befunnit sig i ett slags sammandraget (koncentrerat) tillstånd. Fortfarande fattas dock de viktigaste bitarna för att detta offantliga "pussel" ska gå ihop...

Ett stort problem med denna teori är att den utgår ifrån ett begränsat "universum", ett utvecklingsstadium, det vi just nu befinner oss i, vilket alltså ska ha inletts med Big-Bang. Men varför inskränka vårt tänkande bara till vad vi idag, med våra begränsade instrument, tycker oss kunna se? För mig är det betydligt naturligare, och mer logiskt, att tänka sig ett gränslöst världsallt, en oändlig rymd innehållande ett otal liknande "universum" som vårt, i olika utvecklingsstadier, som över tiden påverkar varandra, interagerar med varandra, och till och med "stjäl" materia från varandra. Ett oändligt system av pulserande universa i ständig "dragkamp", som alltid funnits i olika skepnader, och som alltid kommer att finnas i en total och evig jämvikt. Vi befinner oss med andra ord mitt i "en överordnad balans av underordnat kaos", där dessa universa kan liknas vid gränslösa "bubblor" i ett oändligt "skum". Olika stora bubblor, med olika koncentrationer av materia, som befinner sig i olika utvecklingsfaser i anslutning till varandra, utan början och utan slut...

SVARTA HÅL
Förekomsten av s k svarta hål (vilka väl idag får betraktas som vedertagna fakta) ser jag som det mest påtagliga beviset för, att vi utgör en del i ett system av ständigt "pulserande" och interagerande universa. Vad är då ett svart hål? Ja, trots att vi accepterar dess existens, är det mig veterligen ingen som ännu riktigt kunnat förklara det. Tanken är att när materieanhopningen (massan) i t ex en jättestjärna eller hos en galax (eller varför inte ett helt universum) når en viss punkt kollapsar denna av sin egen gravitation (tyngd) och faller ihop likt ett "korthus" till ofattbara masskoncentrationer. Tomrummet mellan de minsta beståndsdelar vi idag känner till hos materien, dvs atomer, protoner, elektroner, neutroner (och även de vi ännu bara "anar" som neutriner, kvarkar och strängar), fylls ut till "sista plats". Eftersom materia mest består av tomrum (mikroperspektivet liknar såtillvida makroförhållandet i rymden) har en kollapsad stjärna eller galax, med alla dess stjärnor och planeter, bara bråkdelen av sin "normala" storlek.
Det logiska är nu, att förloppet successivt fortsätter, dvs att all materia i närheten "sugs in" i detta svarta hål. I förlängningen medför detta att även andra, "närliggande" svarta hål absorberas av varandra tills dess att energikoncentrationen (gravitationen) i detta svarta "jättehål" (t ex vårt universum omedelbart före Big-Bang) når en slags mättnadsgrad, dvs en kritisk punkt då processen istället övergår i en gigantisk explosion (Big-Bang). Efter ny utvidgning och småningom interaktion med andra närliggande universa (bubblor), nås en ny gräns, varpå bubblan åter drar ihop sig, för att åter expandera, om och om igen, i det oändliga...
Här har framförts teorier om att mängden materia i universum inte skulle räcka till för att en sådan total sammandragning ska kunna ske. Hur vet vi det? Vad vet vi om, hur mycket materia som faktiskt finns i universum, t ex "gömd" i svarta hål. Hur många svarta hål finns det?
Man har också lanserat en teori om att s k "mörk" (osynlig) materia skulle utgöra merparten av den materia som finns i universum. Antar vi min teori, om ett oändligt universum, finns det hur mycket materia som helst att tillgå i rymden. Det som tydligast talar för att materien räcker till är ju själva Big-Bang teorin i sig. Det faktum att denna ofattbara materiakoncentration förmodligen redan uppträtt, och resulterat i den urladdning vi kallar Big-Bang för sisådär 14 miljarder år sedan, är inget annat än det logiska beviset på, att vi bara är en del av en ständig, oändlig process...

OÄNDLIGHET ÅT ALLA HÅLL, FRAMÅT/BAKÅT, UTÅT/INÅT...
I min oändlighetsteori är inte bara "bubblorna" oändliga till antalet, utan också all materia delbar. Även materiens "minsta" partiklar kan delas upp i nya "beståndsdelar". Beståndsdelar som i stadier av "balans" hålls ihop och isär av elektriska fält, och som i olika kombinationer (föreningar) utgör grunden för de ämnen och material som idag omger oss, och som vi själva består av. All materia, även den som förefaller "stenhård", består på partikelnivå mest av tomrum och "elektricitet" (fält med olika laddning). Det är detta faktum som möjliggör att all materia under tillräckligt stort tryck (gravitation) förvandlas (kollapsar) till ett "intet" i volym, men med bibehållen "tyngd", vilket resulterar i en ofantligt ökande energikoncentration...
Frågan är sålunda om vi någonsin kommer att finna den elementarpartikel som många så frenetiskt försöker identifiera, och som skulle utgöra den innersta "byggsten" som vår existens vilar på. Mot bakgrund av min egen oändliga delbarhetsprincip tvivlar jag starkt...

TIDEN GÅR, SÅ SOM DEN ALLTID GJORT...
Tiden är vårt mått på kontinuiteten, vilken är fundamental för vår existens och hela vår världsuppfattning, och den enda överordnade "konstanten" i denna gigantiska ekvation. Vår tidsuppfattning däremot är subjektiv, dvs tempot varierar beroende på betraktarens referensram (skala/storlek). Vi människor har naturligt nog valt en skala (klocka) i harmoni med dygnsrytmen på vår jord. Även tiden kan med matematisk logik delas upp i oändligt många steg. Enligt vår tidsuppfattning i år, dagar, timmar, sekunder, 1000-dels sekunder, miljondels sekunder osv. Vi människor har vant oss vid att allt har en början och ett slut. Vi föds och vi dör. Dag blir natt. Vägar börjar och tar slut. Allt i vår vardag har sin begränsade utsträckning i tid och rum. Därför har vi så oändligt svårt att förstå något som så uppenbart avviker från gängse norm och uppfattning. Som att universum är ett oändligt "tomrum" med energiöar av materia i ständig förvandling, utan början, utan slut. Och att vi, till råga på allt, råkat bli till just här på en högst tillfällig energiklump vi kallar Jorden, för att under ett "ögonblick" få uppleva detta underbara, som det innebär att få leva och älska, att få tänka, och försöka förstå...

VARFÖR JUST HÄR, OCH JUST NU?
Att vi människor bara av en ren händelse befinner oss just här, på en plats och i en tid då betingelserna för vår livsform råkar vara perfekta, är för de flesta en svårsmält sanning. Vi frågar oss gärna: Varför just jag? Varför just här? Varför just nu? Ja, varför inte? Vi är ju alla unika, tänkande individer, som råkat bli till just här, just nu, något annat vore helt otänkbart!
Att vår existens på denna jord bara är en slump, gör ju också att sannolikheten för att det finns intelligent liv på andra platser i vår oändliga rymd är oändligt stor. Om inte dessa livsformer (hur de nu än kan se ut) tillägnat sig för oss helt okänd teknik för att förflytta sig över astronomiska avstånd otroligt snabbt, eller rör sig med helt andra tidsbegrepp eller dimensioner än vi, bedömer jag sannolikheten för att vi någonsin ska få möta dem som försumbar. (Men mot bakgrund av mina egna reservationer är osvuret kanske bäst...)

EVIGT TILLSTÅND...
Big-Bang teorin har för de flesta vetenskapsmän kommit att bli synonymt med universums födelse. Själv har jag oändligt svårt att förlika mig med denna tanke som den yttersta lösningen på mänsklighetens största gåta. Det betyder inte att jag förnekar Big-Bang, men för mig symboliserar den bara "pånyttfödelsen" för en av otaliga rymd-bubblor, som tillsammans utgör vårt egentliga universum, där det bortom vår "horisont" och utom "hörhåll" följaktligen "smäller" ideligen, i det oändliga...

...FÖR EVIG LYCKA
Tjänar det då någonting till att försöka lösa livets yttersta gåtor? Vad kan en så här "krass" världsbild få för konsekvenser för människors moral, förmåga till samlevnad och lycka? Gör den oss missmodiga? Förlorar livet sin mening? Eller kan det rent av vara så, att den gör oss livsbejakande...
För mig gäller definitivt det senare! Det betyder, att vi till stor del har våra livsöden i egna händer. Det gäller därför, att vi anstränger oss för att göra det bästa av våra liv, här och nu, och att vi försöker komma underfund med vad som gör oss lyckliga. Vi, du och jag, får bara en chans, och det gäller att ta den...

SLUTORD
Ju mer jag funderar på "universums" gåta, desto mer övertygad blir jag om att vi, hur ofattbart det än må låta, lever i en för oss just nu lämplig, upplevbar och observerbar energistruktur, ingående i och omgiven av ett oändligt antal andra energistrukturer, i ett oändligt antal andra dimensioner, större som mindre, i en evig och oändlig världsrymd. Tanken att universum är evigt och oändligt stort känns för mig helt naturlig. Att det i huvudsak består av tomrum här och där uppblandat med instabila energianhopningar (koncentrationer av det vi kallar materia) förefaller också logiskt.
Att materian skulle kunna vara delbar i det oändliga kan kännas en aning mera "svårsmält". Att vi aldrig lär finna den elementarpartikel, det slutliga fragment av definitiv materia, som skulle utgöra den "grundbult" allting vilar på, känns på ett sätt egendomligt, men ändå inte...
Jag är idag inte mannen att avgöra huruvida min oändlighetsteori också förutsätter ett sådant mikroperspektiv, eller om det bara känns logiskt och rimligt. Men visst skulle det kunna vara så, att det vi kallar materia, som egentligen bara är en form av energi (i olika skepnader) bland andra energislag som ljus, värme eller annan strålning, och som ändrar form efter temperatur, i grund och botten inte vilar på någon fast, slutgiltig, odelbar elementarpartikel, utan egentligen bara består av "kraftfält" (plus och minus). Blir det för mycket av det ena sker en urladdning. Naturen strävar ju efter jämvikt...
Varje grundämne har sin kokpunkt, den temperatur då det förångas, och sin fryspunkt, då det "stelnar". Om vi inte redan infört det, vore det logiskt att också konstatera dess "kollapspunkt", den temperatur (tryck) när dess inre molekylstruktur totalt faller samman. Vem blir först med att i laboratorieform åstadkomma ett "svart hål" i miniatyr...?
Min teori om en evig och oändlig världsrymd förutsätter inte att Big-Bang ägt rum. Dock antyder den expansion av universum vi kan se, att något i den vägen ändå ägt rum för ca 14 miljarder år sedan i vår del av världrymden.
Två krav måste uppfyllas för att min övergripande teori ska vara kompatibel med Big-Bang. För det första ska det finnas tillräcklig gravitation (materia) i vår del av universum för att det så småningom åter ska dra sig samman till ett gigantiskt svart hål. För det andra måste någonting utlösa den gigantiska explosion som sedan sker...
När det gäller mängden materia tvekar jag inte. Det finns hur mycket som helst där ute. Vad är det då som utlöser Big-Bang? Vi rör oss här med krafter av en dimension vi inte ens kan föreställa oss. För mig vore det inte konstigt, om det i ett sådant "supersvart" hål, i ett givet ögonblick, utvecklas en enorm motkraft, som till och med övervinner gravitationen (om än tillfälligt). Big-Bang teorin i sig utgör, som jag ser det, själva beviset på att något sådant kan ske...
Jag har konstaterat, och accepterat, att vi människor endast lever en mycket kort tid på ett "fragment" av utspridd materia i det oändliga och eviga "tomrum" som utgör vårt egentliga universum, där förutsättningarna ändras över tiden genom ständiga sammandragningar av materia på olika platser till följd av lokal gravitation. Åtföljda av gigantiska explosioner liknande Big-Bang, som i det större perspektivet som sagt ändå mest kan liknas vid "krusningar" eller "bubblor" i ett oändligt "skum"..."

Relativitet i evighet...

För dig som eventuellt har det svårt med förhållandet till evigheten och oändligheten, här ett försök att formulera ett pedagogiskt tankeexperiment, som jag hoppas kan hjälpa dig på traven... Föreställ dig dagens universum utan materia. Ett oändligt tomrum, utan så mycket som en enda liten molekyl. Vad är det då? Finns det överhuvudtaget? Och existerar tiden? Så här ser jag det: Om vi leker med tanken, att dagens universum plötsligt skulle kunna tömmas på all materia, visst kan man mycket väl tänka sig att universum som rymd betraktad ändå finns där. Tiden då? Ja, det är en aning krångligare. Man föreställer sig ju att tid kräver en händelsekedja, och gärna en "betraktare", men själv kan jag utan svårighet föreställa mig ett oändligt tomrum där tiden ändå går sin gilla gång... Tänk dig nu, att vi puttar in en klump materia i universum. Ta månen. Ett behändigt objekt, tämligen kallt och dött. Kan vi nu avgöra om månen rör sig, och hur den i så fall beter sig. Nej, det är omöjligt. Utan någon annan referenspunkt, som månen kan förhålla sig till, går det naturligtvis inte att säga. Vi behöver plocka in ett objekt till. Då tar vi lämpligen vår nuvarande jord, placerar oss själva där och låter månen snurra runt precis som idag. Kan vi nu avgöra huruvida månen rör sig? Ja, om vi kunde förnimma en relation. Kan vi då det? Lite förenklat kan vi egentligen inte det. Visserligen vet vi idag, att det till följd av gravitationen finns en ömsesidig dragningskraft mellan dessa båda himlakroppar, som bl a yttrar sig i form av tidvattenfenomenet här på jorden, men skulle vi märka och förstå det? Knappast. Men lite ljus skulle göra susen. Vi hämtar solen också, och låter jorden med sin måne rotera runt solen, som idag. Nu har vi plötsligt fått såväl dag som natt. Och på natten ser vi månen vandra över den svarta himlen. På dagen ser vi solen, och med tiden (!) inser vi att våra kära himlakroppar rör sig i förhållande till varandra. Tiden var det ja. Nu har vi också fått den kontinuerliga händelseutveckling vi efterlyste för att kunna notera tidens gång... Vi skulle kunna fortsätta detta tankeexperiment i det oändliga, genom att tillföra himlakropp efter himlakropp, för att så småning om förstå hur vi rör oss och förhåller oss till såväl vår egen galax, Vintergatan, som till alla övriga, kända himlakroppar och galaxer i universum. Men den övningen har våra astronomer och vetenskapsmän redan ägnat sig åt under århundraden... Vad vill jag nu ha sagt med detta? Inget annat än att ge ytterligare en infallsvinkel till att förstå, att ett oändligt och evigt universum, där f ö Big-Bang inte var "startskottet" utan bara en händelse (om än häftig och för oss nödvändig), är ett i högsta grad rimligt antagande.

Mitt universum

Äntligen har jag funnit den plats, där jag fritt kan kommunicera mina tankar till omvärlden. Så varför inte börja med att kasta oss rakt ut i det "okända". Det som fascinerat och gäckat mänskligheten i alla tider. Det totala sammanhang där vi alla befinner oss. Universum! Följande tankar har successivt mognat i mitt inre, ända sedan jag drabbades av en spännande "uppenbarelse" för sådär 30 år sedan... Det hela utspelade sig uppe i det blå (var annars?) under en i dubbel bemärkelse upplyftande flygresa mellan Stockholm och Göteborg. Jag sitter och ser ut över landskapet som breder ut sig under mig. Stirrar bort mot horisonten. Låter tankarna sväva ut, som så många gånger förr, i det där stora okända. Plötsligt framstår allt lika klart för mig som den oändligt klarblå himlen därovanför. Universum är oändligt och evigt! Ett konstaterande som vid första tanken kanske inte förefaller särskilt unikt, men som när man drar det till sin yttersta konsekvens, och jämför med vad andra säger, ändå faktiskt visar sig vara det... Mitt universum är sålunda oändligt i såväl tid som rum. Det har alltid funnits, kommer alltid att finnas och är oändligt i alla riktningar. Detta är ett synsätt som dock inte går helt i linje med den allt överskuggande Big-Bang teori, som de flesta vetenskapsmän och astronomer idag tycks bekänna sig till som förklaring på universum och dess "uppkomst". Om Big-Bang tänker jag såhär: Det faktum att alla stora materiestrukturer i universum synes distansera sig från varandra, undantagandes Andromedagalaxen och vår egen Vintergata som ju förväntas smälta samman inom några miljarder år, leder oss till antagandet att all materia en gång bör ha varit samlad i ett ofattbart koncentrerat "kraftfält". Tala om sprängkraft... För cirka 13,7 miljarder år sedan inträffade den våldsamma explosion vi kallar Big-Bang, och som spred ut all materia till där den fortfarande rusar fram än idag... ...i vår del av universum, vill jag hävda! Vad jag menar är, att i ett oändligt universum skulle denna "sfär", med sin nuvarande radie på mindre än 13,7 miljarder ljusår, inte motsvara annat än en liten "bubbla" i rymden. Jag hävdar, att universum är fullt av liknande "bubblor", eller rättare sagt oändligt många. Naturligtvis finns inga fysiska gränser i universum. Vår bubblas "gräns" är fiktiv och markeras endast av våra begränsade betraktelseinstrument, med vilka vi för närvarande sägs kunna se just ca 13 miljarder ljusår ut i rymden, eller 13 miljarder år bakåt i tiden. Om vi frågar våra astronomer om universums utvidgning och varifrån Big-Bang egentligen utgick, dvs var universums geografiska medelpunkt borde ligga, får vi bara krystade svar. Man hävdar t ex att det inte går att konstatera, därför att universums utvidgning skulle ha skett "överallt samtidigt", och drar märkliga paralleller till vad som sker när man hastigt blåser upp en ballong. Skulle det då betyda, att all materia i vårt universum enbart skulle vara orienterad till periferin i denna "ballong", dvs till ytskiktet? Eller menar man att luften i denna ballong skulle motsvara hela universum, med utspridd materia, som skingras ju mer luft du blåser in? Inget av detta känns rimligt, då det skulle betyda att det trots allt måste finnas en yttersta gräns mot, ja vadå? Så vitt jag förstår har vi materia runt oss åt alla håll, på alla möjliga avstånd, i form av galaxer, stjärnhopar, planeter, kometer, asteroider etc. För att inte tala om allehanda strålning, som också består av partiklar, och som ständigt rusar fram kors och tvärs i universum. Det faktum att vi från vår position här på jorden kan se himlakroppar på 13 miljarder ljusårs avstånd i alla riktningar är för mig en indikation som talar för min teori. För inte kan väl vårt lilla jordklot fortfarande befinna sig mitt i "centrum" av den universum-sfär man tänker sig skapades av Big-Bang... Det talas om vad som kommer att hända med vårt universum "till slut". Kommer det att fortsätta utvidga sig, eller så småningom stanna upp för att åter dra ihop sig? Avgörande är, hävdar man, hur mycket materia som totalt finns i universum. Man har räknat fram en kritisk gräns för mängden materia, under vilken universum fortsätter att utvidga sig i det "oändliga", och över vilken den samlade gravitationen gör att universum åter kollapsar. Enligt mitt synsätt, med ett oändligt universum, finns ingen gräns för mängden materia. Det finns oändligt mycket... Intressant i sammanhanget är också, att man på senare tid tycker sig ha upptäckt tecken på vad man kallar mörk energi. Dessutom mörk eller osynlig materia, vilken skulle utgöra den största delen av all materia. Man talar också om förekomsten av antimateria, som det lär ska finnas exakt lika mycket av som känd materia. Dessutom, alla svarta hål? Hur vet någon hur mycket materia som göms där? Till yttermera visso bör ju själva händelsen Big-Bang i sig antyda, att det en gång funnits tillräckligt med materia för att vårt universum skulle kollapsa. För hur kom Big-Bang annars till? Jag kan inte se Big-Bang som annat än resultatet av något liknande ett gigantiskt svart hål, som vid en given tidpunkt vändes i en enorm explosion, vars orsaker vi ännu inte förstår, och som spred ut den materia vi nu ser, vilken under inverkan av gravitationen, trots pågående utvidgning, åter är på väg att klumpa ihop sig i form av allehanda himlakroppar, som exempelvis galaxer med nya svarta hål! Jag misstänker också att den pågående utvidgningen i sinom tid stannar upp, dvs när tillräckligt med materia fångats in för att den samlade gravitationen åter ska ta överhanden och materien åter dras samman. Man skulle kort kunna sammanfatta min teori så här: Big-Bang representerar "bara" en lokal och tidsbegränsad händelse, avseende en begränsad - om än ofattbar stor - mängd materia, i vårt "närområde" i den eviga, oändliga rymden... Med mitt sätt att se är dessutom begreppet "universums utvidgning" totalt vilseledande. För mig handlar det som sker om rörelse och förändring av materia. Obegränsat med materia, som rör sig i olika former där ute i tomma intet, den oändliga rymden. Vad som krävs för att förstå mitt synsätt, är just att kunna skilja på rymd och materia. Rymden är det oändliga tomrum som omfattar allt. Utspridd i rymden svävar materien. Materien strävar ständigt efter att klumpa ihop sig till följd av gravitationen. Detta medför att områden med högre koncentration av materia drar till sig ännu mer materia, tills det uppstår kritiska svarta hål med ofattbara energikoncentrationer. Vad händer sedan? Ingen kan med bestämdhet veta, men jag blir inte förvånad om något likt Big-Bang inträffar. Det vill säga att materien åter kastas ut i rymden för att fortsätta sitt eviga kretslopp... Jag är förvisso ingen vetenskapsman, men jag tycker ibland att astronomer och vetenskapsmän försöker hitta onödigt krångliga förklaringar på universums gåtor. Vi människor har på förhållandevis kort tid nått oerhört långt i kunskap, framförallt när det gäller de kärnämnen vi kallar matematik, fysik och kemi, och med vars hjälp vi lärt oss förstå de naturlagar som vi upptäckt råder här på jorden. Jag vill tro att dessa lagar också i huvudsak är tillämpliga i universum. Jag har förfärligt svårt att tänka mig, att det som sker därute skulle styras av något obegripligt "hokus-pokus". Det synsätt jag här redovisar är därför det enda jag idag kan se, som i enlighet med sunt förnuft och logiskt tänkande, på ett övergripande sätt försöker förklara universums sammanhang. För att inse detta måste man dock besitta en förmåga att förhålla sig till oändligheten. En bra övning för att närma sig oändlighetsbegeppet, kan vara att fundera över följande lite märkliga, men icke desto mindre sanna, paradox: Var du än befinner dig i universum, på jorden, vid Andromeda-galaxen, 13 miljarder ljusår bort, eller hur långt bort som helst. I den oändliga rymden befinner du dig alltid MITT I UNIVERSUM!