Dramat på Fårö

Åter på vårt kära Fårö, för en tids semester kombinerad med husbygge och jobb, försöker Gun och jag återhämta oss efter gårdagens stora dramatik...

Med oss på ön är sonen Per-Owe, sambon Helena och deras båda barn Vilgot, snart 3, och Manfred, ett och ett halvt. De bor i sin nyinköpta husvagn, vi i vårt lilla hus i sanddynerna. Lagom till lördagens grillmiddag bestämde sig lille Manfred för att skrämma oss riktigt ordentligt. Han hade haft feber till och från i närmare ett dygn, men nu rusade tempen plötsligt upp över 40 grader. Han började krampa våldsamt, samtidigt som ögonen rullade och han blev helt okontaktbar. Han slutade andas och läpparna blev blå!

Mitt i den panik som utbröt hade vi sinnesnärvaro nog att ringa 112, klä av lillkillen och badda honom med kallt vatten. Efter vad som föreföll en evighet kom han så långsamt tillbaka till oss, visade livstecken genom att kvida, och småningom gråta. Aldrig har väl ett barns gråt känts så befriande...

Glädjande nog tog personalen på larmcentralen situationen på största allvar. Redan efter 15-20 minuter var öns räddningskår på plats och kunde sprida lugn och ge syrgas, och efter ytterligare en kvart landade en ambulanshelikopter från Visby på vår åker.

Även om det mesta nu tydde på att Manfred drabbats av feberkramper (tydligen inte helt ovanligt när det gäller små barn) och verkade vara en aning på bättringsvägen, om än fortfarande febrig, dåsig och mycket trött, kändes det oerhört skönt när ambulanspersonalen erbjöd lillkillen (med föräldrar) att följa med helikoptern in till Visby lasarett för en riktig undersökning.

Känslan, när sonen efter några timmar ringde och berättade att Manfred blivit undersökt och kunde få åka hem, var obeskrivlig. Farfar tog med sig en något förundrad, och mycket trött, storebror Vilgot i bilen för att köra in till Visby och hämta hem en omtumlad, men lycklig familj. Vi hann knappt ut på vägen innan storebror sov. Inte så konstigt, klockan hade nu hunnit bli 21.00.

Den dryga timme det tar att färdas in till Visby meddelade de drabbade, att de tänkte tillbringa på en pizzeria i närheten av lasarettet. Helt förståeligt, då middagen på Fårö ju "frusit inne".

Väl parkerad utanför restaurangen, döm om min förvåning - och oförställda glädje - när den förste som spatserar ut från pizzerian, på egna ben, är lille Manfred. Samma underbara lilla kille som vi bara några timmar tidigare trodde vi var på väg att förlora...

Jag vill härmed rikta ett stort tack till svensk sjukvård. Särskilt räddningspersonalen på Fårö och helikopterstyrkan, som alla på ett fantastiskt sätt ställde upp på oss oroliga föräldrar och farföräldrar i en ytterst dramatisk situation.

Tack för att ni finns!

Endless Universe...

Tack, Paul J Steinhardt, för att du tog dig tid att besvara mitt mail, där jag redogör för mina tankar om Universum... Jag är också mycket glad för, att du anser min teori ligga mycket nära din och Neil Turoks, så som ni presenterar den i er senaste bok, Endless Universe. Det återstår visserligen några "vändor", innan vi resonerat oss fram till en fullständig samsyn, men jag är väldigt glad och tacksam för att inte längre behöva känna mig som den enda människan på jorden, som kommit Universums gåta på spåren... Du, som blivit nyfiken på vad jag pratar om, rekommenderar jag att läsa mina tidigare inlägg om Universum på denna blogg, samt att gå till följande länk http://endlessuniverse.net/ för att närmare studera Steinhardts och Turoks tankar!

Rädda världen - köp en ny bil!

Vi upplever just nu den värsta finanskris världen skådat se'n 30-talet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en viktig anledning till att den kommit så "plötsligt", och blivit så dramatisk, är att de "normala" konjunktursvängningarna denna gång kraftigt förstärkts av centralbankernas okänsliga och högst omotiverade räntehöjningar under våren och sommaren 2008. Hur okänsliga och omotiverade visas av, att man kort därefter tvingades kontra med en räcka sällan skådade räntesänkningar. En annan viktig faktor är klimatfrågan som skrämt en hel värld, och bl a medverkat till kraftigt skenande energipriser. Den industri som drabbats allra hårdast är bilindustrin. Världens bilfabrikanter, och dess återförsäljare, står nu med enorma lager av nya, förträffliga bilar (världens för tillfället bästa bilpark!), vilket gjort att hela branschen drabbats av en förödande likviditetskris. Världens regeringar har förklarat sig beredda att ge lånegarantier på miljarders miljarder i ett försök att rädda vad som räddas kan. Men om inte försäljningen av alla dessa nya bilar snabbt kommer igång riskerar man bara att kasta "bra pengar efter dåliga", dvs endast tillfälligt förlänga livet på en "döende" industri. Den enda "dunderkur" jag kan se på denna ytterst allvarliga sjuka är att använda räddnings-pengarna till införandet av en rejäl, skrotningspremie i syfte att snabbt få bort världens äldsta, och därmed miljömässigt sämsta, bilpark. Hur många miljoner nytillverkade bilar finns inte idag i fabrikanternas och återförsäljarnas lager? Vad skulle det inte betyda för miljön, och klimatet, om dessa omedelbart tilläts rulla på vägarna istället för alla miljontals gamla osande bilvrak? Hur många tusentals ton koldioxid skulle vi inte därmed kunna minska utsläppen med? Och hur mycket säkrare skulle inte bilåkandet i världen bli? Genom att skrota bort dessa gamla bilar sätter vi igång en positiv spiral av bilbyten, som tömmer fabrikanternas och återförsäljarnas lager. Härigenom "normaliseras" bilmarknaden, fabrikanterna och återförsäljarna får sina intäkter, kan behålla sin personal, och dessutom intensifiera forskningen på nya och ännu miljövänligare alternativ. Underleverantörerna får sina order, och hjulen börjar åter rulla... För att detta ska bli verklighet krävs dock, att de nya bilköparna inte bestraffas av allehanda pålagor för att de köpt en ny bil, men som kanske inte klassas som "miljöbil" enligt senaste kriterier. De borde istället få ett diplom och ett "fribrev" som tack för att de bidragit till att rädda världen, såväl ur miljömässig som finansiell synpunkt! En för samhällsekonomin så viktig industri som bilindustrin tål inga "revolutioner", särskilt inte sådana orsakade av politiska "hugskott". Utvecklingen av nya bilmodeller är en process som tar åtskilliga år i anspråk. Alla förändringar av "färdriktningen" måste därför ske med förnuft och god framförhållning! Så låt oss ta vårt förnuft tillfånga. Det bästa som kan hända för miljön - och klimatet - är att nya, förhållandevis rena bilar får rulla, och att gamla, osande "bilvrak" skrotas snabbast möjligt.