Nära döden...

Onsdagen den 27 april på förmiddagen drog vi så till Gotland. Halv tre körde vi av båten i Visby hamn. Det betydde att vi skulle hinna i god tid till halv fyra-färjan i Fårösund, och att vi skulle anlända till fritidshuset på Fårö strax före fyra. När vi lämnade Stockholm klädde vi oss, som det skulle visa sig, väl somrigt. Här på Fårö var temperaturen bara 7-8 grader. Det första vi behövde göra, förutom att lasta ur bilen, var att slå på vattnet för säsongen. Det visade sig som alltid trångt och krångligt. Det tog tid och jag, som redan var förkyld, hann bli ganska frusen. Alltnog, vattnet kom igång, vi installerade oss och började förbereda middagen.

Mätta och belåtna, och glada över att åter vara på Fårö, gick vi ganska tidigt till sängs. Frampå småtimmarna blev jag väckt av Gun. "Vad het du är, du måste ha feber", sa hon. 40 grader, visade det sig! Ytterst förvånande, men det ska väl gå över med ett par Alvedon...

När morgonen kom hade jag åter 40 graders feber, och kände mig av naturliga skäl rätt vissen. Dagarna fördrevs sängliggandes, knaprandes en cocktail på Alvedon och Ipren i ett fåfängt försök att häva febern. Av verandabygget och värmepumpssäljandet blev intet.

Vad göra? Vad hade jag drabbats av för elak bacill? Gun gissade tidigt på lunginflammation. Jag, som aldrig haft det, gissade på influensa. Det var också vad syrrorna på Vårdguiden trodde. "Det går mycket influensor nu, så det är nog bara att härda ut". När ingen förbättring kunde anas, ringde jag igen i min nöd och påpekade, "att förr när man var riktigt dålig, eller hade svårt att ta sig till doktorn, så kom det hem en läkare och undersökte vad som var fel". "Det var förr det, det har samhället inte råd med idag...". I min allt större frustration frågade jag så: "Hur kommer det sig att vi inte för länge sedan utrotat dessa bakterier och virus som ger oss dessa förhatliga och ständigt återkommande influensor? Vilken samhällsekonomisk vinst skulle inte det innebära, att slippa alla dessa kostsamma sjukskrivningar...". Hon svarade: "Därför att det inte finns något sådant intresse från läkemedelsföretagen...", underförstått att de då inte skulle få sälja dessa mängder med förkylningspiller!

När ingen förbättring skett ens till söndagen, bestämde vi oss så för att försöka ta oss in till Visby, för att jag skulle kunna komma till en läkare. Som tur är kan vi bo hos Guns syster Birgitta när vi är där. Jag fick alltså pallra mig ur sängen, klä på mig, packa ned det allra nödvändigaste och sätta mig i bilen för att i mitt eländiga tillstånd köra in till Visby. Det blev en tämligen vinglig färd, men jag klarade det.

På måndag morgon ringde vi till vårdcentralen på Korpen. Jag fick häpnadsväckande nog tid hos läkaren redan kl 11, och klara förhållningsorder att inte borsta tänderna innan! Något som annars verkligen kändes välbehövligt. Alla vet ju hur man kan känna sig i munnen när man är förkyld...

Läkaren var en något fåordig, men i övrigt snäll och trevlig kvinna i övre medelåldern. Hon lyssnade på min utläggning om hur jag mådde, lyssnade omsorgsfullt och länge på mina "rosslande" och "gurglande" lungor både fram och bak och skickade mig sedan till provtagning. "Stick i fingret" som hon sa. Så nu skulle jag alltså in och andas min dåliga andedräkt på en stackars sjuksyster.

Provtagerskan var en "robust" dam som genast stack mig i fingret och tog en s k "snabbsänka". Sänkan, fick jag veta, ligger normalt runt "8". Är det virus brukar den hamna runt "11" och "vid bakterieinfektion betydligt högre". När det hela verkade klart, utan den förutskickade kollen i halsen, kunde jag inte hålla mig, utan berättade att jag ombetts att inte borsta tänderna. "Jag har inte fått order om att ta något halsprov", sa hon, "men jag hör på dig att du gärna vill det, så då gör vi väl det". "Har jag nu kommit hit utan att borsta tänderna, vore det ju intressant att få reda på vad jag lider av", sa jag. Sagt och gjort.

Åter inne hos läkaren, säger hon plötsligt: "Jag tror du har lunginflammation. Sänkan på 160 (!), febern och ljudet i lungorna tyder på det. Jag skriver ut en stark antibiotika". Medan hon skriver dyker provtagerskan upp i dörren. Hon verkar angelägen, och säger att halsprovet visar tecken på halsfluss. Detta viftas dock bort av läkaren med att jag redan ju har lunginflammation...

Det kändes oerhört skönt, trots mitt bedrövliga tillstånd, att äntligen få reda på vad som drabbat mig, och att få antibiotika. Min erfarenhet av penicillin var, att man redan efter ett par dagars behandling börjar känna sig betydligt bättre.

Men så icke i detta fall... (fortsättning följer)

Efterdyningar...

Påsken blev alltså inte så glad - kraftig förkylning, och ögonproblem på det...

Jag fick som sagt en ny tid hos ögonkkliniken på kvällen den 26/4. Åkte dit och fick snabbt komma in till en sköterska. Denna gång en man, som nu förberedde sig på att ge mig ögondroppar. Jag frågade för säkerhets skull, vilken styrka han tänkte ge mig. "Den vanliga", svarade han. "Om det betyder, att jag inte får köra bil på tre dagar, så funkar tyvärr inte det. Jag har blivit lovad en svagare variant", sa jag. Han protesterade först, men försvann sedan ut en stund. När han återkom, var det för att ge mig den svagare dosen, och dessutom bara i vänster öga, vilket skulle visa sig vara ett lyckodrag. Jag fick sitta ner en halvtimme i väntrummet. För varje minut som gick såg jag allt suddigare på ögat. "Hans Dorfh" ropade så en röst. Först reagerade jag inte. Hans Dorfh, det är ju faderskapet. Är han också här? Efter några sekunder gick det upp för mig, att rösten bara rationaliserat bort "Owe". Det är ju inte lätt för en utomstående att veta, att Hans Dorfh är en helt annan person.

Alltnog, ögonläkaren visade sig vara en ung, ytterst trevlig, "spoling". Efter att ha tittat i mitt "sjuka" öga, sa han: "Du har en aning begynnande gråstarr". (Inte oväntat, då båda föräldrarna drabbats, och jag dessutom tyckt mig märka en viss försämring av synen på just vänster öga den senaste tiden). "Men jag kan glädja dig med att näthinnan är intakt. Däremot har du råkat ut för 'glaskroppsavlossning', men det är inget att oroas över. Det drabbar oss alla förr eller senare. Jag själv har levt med det i 7 år...".

När jag så satte mig bakom ratten för att anträda hemfärden, skänkte jag en tacksamhetens tanke till sköterskan, som nöjt sig med att endast droppa vänsterögat. Så suddigt som jag fortfarande såg på det, hade hemresan annars blivit kraftigt försenad.

Den lycka jag nu kände över att ögonen var okej, skulle strax komma att förbytas i något helt annat. Den emotsedda Gotlandsresa, där vi bl a skulle inleda det efterlängtade och välbehövliga arbetet med att bygga ut fritidshusets veranda, blev inte riktigt som vi tänkt. Den blev istället till en "nära-döden-upplevelse", och min värsta pärs hittills. Mer om det i nästa avsnitt...

Glad Påsk...

...fast den kunde förstås ha varit betydligt gladare. En osedvanligt kraftig förkylning (som denna gång förärats mig av hustrun) har satt ner humöret betydligt. Och dessutom gjort att vi fått ändra våra planer. Vi hade tänkt tillbringa helgen tillsammans med mina föräldrar i Dalarna, men därav blev intet. Som tur var åkte "lillbrorsan", Leif-Ole, upp med sin familj, och kunde vara behjälplig med allt det som måste till när man ska öppna sitt fritidshus för sommaren.

Gun och jag har alltså suttit hemma och hostat och snorat ikapp. Och roligare kan man ju ha det. Till råga på eländet blev jag tvungen att ge mig in till S:t Eriks ögonakut för en stund sedan. Mitt vänstra öga har uppträtt en aning konstigt de senaste dagarna. Jag har haft en smal bågformad "skugga" som då och då uppenbarat sig på vänster sida, särskilt vid hastiga ögonrörelser åt höger. Och så igår kväll kulminerade det med att jag istället för skuggan började se "ljus-flashar". Det är lite svårt att beskriva själva fenomet, men det påminde om den vänstra delen av den tunna corona man kan se vid total solförmörkelse. Flasharna var allra tydligast när jag provocerade fram dem i mörkret, efter att vi gått och lagt oss. En aning skrämmande faktiskt. Särskilt som jag så sent som häromveckan talade med en kund, som just blivit opererad för näthinneavlossning. De symtom han beskrev stämde ganska väl in på mina, och dessutom betonade han vikten av att åka in akut, om man skulle drabbas. Annars är risken stor att förlora synen...

För att få råd ringde jag därför Vårdguiden idag på förmiddagen. Jag var först en aning tveksam till att ringa, dels för att symtomen nu verkade ha lugnat ner sig, dels för att vi ska ha gäster i eftermiddag, varför det vore mycket opraktiskt att bli sittande på S:t Eriks hela eftermiddagen, och överlämna alla förberedelser till Gun.

Sjuksyrrorna hos Vårdguiden var dock rätt bestämda på att jag måste in, och så fick det bli. Efter att ha suttit i väntrummet ca en timme fick jag så komma in till en sköterska. Hon började med att mäta trycket i båda ögonen. Något jag hört är viktigt vid t ex grön starr, men aldrig riktigt förstått, hur det går till. Men det var en extremt snabb, enkel och smärtfri procedur. Jag fick placera hakan på ett stöd, luta pannan mot ett annat och stirra in i en apparat. En "luftpuff" i vardera ögat och saken var klar. Inget fel på trycket, skönt!

Sedan plockade syrran fram en droppflaska, och började närma sig mina ögon. Jag frågade vad som skulle hända. Hon svarade att hon skulle droppa in en lösning för att vidga pupillerna, vilket skulle medföra att jag skulle bli extremt ljuskänslig, och t ex inte få köra bil på tre dagar! Stopp och belägg, sa jag. Jag har ju bilen stående här ute på parkeringen, och måste hem i eftermiddag. Vi har gäster. Dessutom ska jag ta bilen till Gotland på onsdag förmiddag.

Efter viss palaver löste det sig så, att jag fått tid hos ögonläkaren på tisdagkväll, och får dessutom ett mildare dropp, som förkortar "bilförbudstiden" till endast ca tre timmar. Man kan ju undra vad det är för vits med den starkare varianten?
 

Snedvriden debatt om Kamprad...

Den uppblossande debatten om Ingvar Kamprads imperium efter Uppdrag gransknings "avslöjande" har blivit en smula märklig. Vad det handlar om är väl snarare varför Kamprad valt att ljuga om sitt verkliga engagemang i IKEA, varför han hävdat att han och familjen inte längre äger företaget, inte har något inflytande och inte har någon större förmögenhet, än hur mycket han äger och betalar i skatt...

Jag har personligen inte några som helst invändningar mot att Kamprad tjänar stora pengar på sin skapelse - det är bara att låta sig imponeras, lyfta på hatten och gratulera - inte heller på att han med lagliga medel försöker undvika att betala skatt. Det är ju så, att globala koncerner har helt andra och tillåtna möjligheter än vi vanliga dödliga, när det gäller att "internfakturera" olika tjänster och att lokalisera viktiga delar av företaget till länder med förmånliga skattevillkor.

Sedan kan man ju undra hur mycket pengar en person eller familj behöver. I Ingvar Kamprads kläder hoppas jag att jag själv skulle välja att vara lite mer av filantrop. Det finns som vi vet oerhört många områden och behov i världen, där Ingvar med sina resurser skulle kunna göra en enorm skillnad. Och vilken goodwill skulle inte han själv - och IKEA - kunna tjäna på det...

Eftertankens kranka blekhet...

Sossarna har nu analyserat sitt klena valresultat och kommit fram till, att det var fel att i valrörelsen tala om att höja landstingsskatten och slopa RUT-avdraget. Vadå "fel"? Det var väl utmärkt, att vi väljare i förväg fick reda på vad man avsåg göra om man skulle vinna valet. Eller går valarbete numera ut på att mörka alla "obehagliga" idéer för väljarna. Det är väl bara att konstatera, att den politik sossarna driver inte längre är önskvärd bland merparten av väljarna. Till exempel borde det faktum, att endast 13 procent av Stockholms-väljare med arbete röstade på partiet i senaste valet, vara en rejäl tankeställare.
Om socialdemokratin överhuvudtaget ska ha något berättigande i fortsättningen, behöver nog dess företrädare snarare göra en total översyn av partiets ideologi än att ägna sig åt valtaktik.
Eller, varför inte börja rösta borgerligt...