Något som numera gör mig minst sagt frustrerad är att behöva ge mig ut med bil i Stockholm i rusningstrafik. Jag försöker i möjligaste mån undvika det, men ibland går det helt enkelt inte. Hur orkar man? Och hur orkade jag själv vareviga arbetsdag under de 13 år jag jobbade i Philipshuset på Tegeluddsvägen?
Idag, i mobiltelefonernas och persondatorernas tidevarv, varför måste "alla" sitta i knät på varandra i dessa enorma kontorskomplex? Varje dag? Det går i regel bra för många, i varje fall "manschett-arbetare", att sköta jobbet hemifrån. Ofta dessutom mycket bättre. Av egen erfarenhet vet jag, att man får mycket mera gjort, när man får sitta ostörd. Självklart behöver man få se sina kolleger i ögonen ibland, ha kreativa möten, men det går att planera in - och måste inte heller ske i egna lokaler. Tänk om vi kunde avkontorisera dessa gigantiska byggnader, och göra om dem till bostäder. Tänk vad resor vi skulle spara. Vad miljön skulle må bra. Liksom vi själva...
När vi någon gång behöver träffas, varför inte ha en telefon- eller videokonferens. Eller varför inte samla personalen och göra en resa tillsammans, lite oftare. Det har vi råd med, om vi slipper dessa dryga kontorshyror.
Nej, arbetslivet behöver organiseras om. Bort med allt onödigt bilåkande - så alla vi som måste ha bilen i jobbet kan komma fram, och slippa bli frustrerade...
2010-12-09
2010-12-08
Mer irriterande...
Tack Benny, gamle vän! Kul att någon vill uppmärksamma det man skriver. Och kul att du håller med, men det var väl väntat, så'na själsfränder som vi är. Ditt bidrag hör väl egentligen hemma bland kommentarer, men jag tycker det är så bra, att jag härmed höjer upp det till ett inlägg på temat "Irriterande". Håll tillgodo:
"Det du skriver skulle lika gärna kunnat vara skrivet av mig själv. Jag har gjort EXAKT samma reflektioner, och drabbats av samma ”missöden”. Dock har jag aldrig haft tålamodet av att vänta i 45 minuter, då min normala gräns för väntan går kring 3 minuter. Därefter ringer jag i allmänhet HK och begär numret till en ansvarig chef, varpå denne icke sällan bereder mig en ”gräddfil”.
De där papegoje-rösterna som låter kunden trycka en harang av siffror innan man kommer till rätt kö (!) kan göra en tokig oavsett om kön är endast kort. Ringer man sedan upp igen, av någon anledning, så vet man ju att man kommer att bli ombedd att efter frågorna ”Gäller det…” trycka först 1, därefter 1, därefter 3, sedan 2… Har ibland försökt trycka t ex 1, 1, 3, 2 (som jag då hunnit lära mig utantill) i snabb följd innan papegojan hunnit babbla färdigt, men se det går inte. Det är hon, och ingen annan, som bestämmer takten i den där dansen.
Utöver att de sedan ideligen uppmanar mig att gå in på deras hemsida, så tjatar de om att de vill jag ska trycka ”1” för att deltaga i en kundundersökning, som skall ge dem möjlighet att ytterligare (!) förbättra sin service…suck…
Det FINNS företag som värnar om sina kunder, t ex mitt försäkringsbolag If och även Skandia. Där säger de efter en liten stund att om man inte vill vänta, så ringer de upp i stället. DET kallar jag kundservice.
En regel jag alltid använder när jag talar med någon mer eller mindre otillgänglig organisation är, att jag inleder samtalet med att be om vederbörandes namn, lämnar mitt telefonnummer och säger åt denne att i det fall vårt samtal bryts (vilket ibland hänt, speciellt när de skall gå och kontrollera något…), så skall han/hon omedelbart ringa upp mig på det nummer jag lämnat.
Det är skönt att åldras, så att man kan börja reta upp sig lite…"
Benny
"Det du skriver skulle lika gärna kunnat vara skrivet av mig själv. Jag har gjort EXAKT samma reflektioner, och drabbats av samma ”missöden”. Dock har jag aldrig haft tålamodet av att vänta i 45 minuter, då min normala gräns för väntan går kring 3 minuter. Därefter ringer jag i allmänhet HK och begär numret till en ansvarig chef, varpå denne icke sällan bereder mig en ”gräddfil”.
De där papegoje-rösterna som låter kunden trycka en harang av siffror innan man kommer till rätt kö (!) kan göra en tokig oavsett om kön är endast kort. Ringer man sedan upp igen, av någon anledning, så vet man ju att man kommer att bli ombedd att efter frågorna ”Gäller det…” trycka först 1, därefter 1, därefter 3, sedan 2… Har ibland försökt trycka t ex 1, 1, 3, 2 (som jag då hunnit lära mig utantill) i snabb följd innan papegojan hunnit babbla färdigt, men se det går inte. Det är hon, och ingen annan, som bestämmer takten i den där dansen.
Utöver att de sedan ideligen uppmanar mig att gå in på deras hemsida, så tjatar de om att de vill jag ska trycka ”1” för att deltaga i en kundundersökning, som skall ge dem möjlighet att ytterligare (!) förbättra sin service…suck…
Det FINNS företag som värnar om sina kunder, t ex mitt försäkringsbolag If och även Skandia. Där säger de efter en liten stund att om man inte vill vänta, så ringer de upp i stället. DET kallar jag kundservice.
En regel jag alltid använder när jag talar med någon mer eller mindre otillgänglig organisation är, att jag inleder samtalet med att be om vederbörandes namn, lämnar mitt telefonnummer och säger åt denne att i det fall vårt samtal bryts (vilket ibland hänt, speciellt när de skall gå och kontrollera något…), så skall han/hon omedelbart ringa upp mig på det nummer jag lämnat.
Det är skönt att åldras, så att man kan börja reta upp sig lite…"
Benny
2010-12-06
Irriterande...
Jag har hittills betraktat mig själv (och även lagt mig vinn om att försöka framstå) som en gladlynt, hygglig, trevlig, social - och tolerant - person.
Men på senare tid har jag mer och mer börjat tvivla på det där med toleransen. Jag vet inte om det har med åldern att göra - jag ska ju ändå snart fylla aktningsvärda 63 - och därmed kanske börjat bli en smula otålig. Man har ju hört talas om att "gamla" människor ibland kan vara rätt odrägliga i sin växande självupptagenhet...
Jag har sålunda märkt att jag irriterar mig på alltfler företeelser i samhället. Min kära hustru, som jag tillbringar nästan varje ledig stund med, påpekar allt oftare att jag börjat irritera mig på än det ena, än det andra, och det irriterar henne.
I brist på annat att skriva om tänkte jag därför ägna ett just nu okänt antal inlägg åt att ge exempel på några typiska sådana irritationsmoment. Du är hjärtligt välkommen att känna igen dig...
Det jag tänker ta upp idag är något som jag retar mig ofantligt på. Nämligen den otroligt dåliga telefonservice vi numera får av våra myndigheter och större företag.
I egenskap av egenföretagare sedan snart 25 år vet jag värdet, för att inte säga nödvändigheten, av nöjda kunder. Jag har satt en ära i att vara tillgänglig, att personligen svara i telefon, att alltid vara behjälplig i en strävan att få behålla kunden. Väl medveten om, att det är denne som ser till att jag har mat på bordet och tak över huvudet.
Därför är det ytterst förvånande att behöva konstatera, att myndigheter och företag i dessa arbetslöshetens tidevarv tycks göra allt för att undvika närkontakt med mig som kund. Istället driver de mig till vansinne med sin "telefonterror". Det vill säga med dessa ständiga dataröster som uppmanar mig till knapptryckning efter knapptryckning, och som i vart och varannat andetag hänvisar mig till den ena hemsidan efter den andra. När man så, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen tror man ska få tala med någon, får man beskedet att det tyvärr är samtal före och ombeds att vänta. Har man "tur" får man nu reda på att det är 22 samtal före och att beräknad väntetid är 17 minuter. Har man otur får man sväva i total ovisshet om, hur lång denna väntan kan tänkas bli...
Ringer man då från en mobiltelefon med halvdålig täckning, kan man råka ut för det som hände mig för några månader sedan. Efter att ha väntat i en sådan automatisk "telefonväxel" i 45 minuter, och samtalet precis ska kopplas fram, bryts förbindelsen! Vad gör man? Slår numret igen och bespetsar sig på en total upprepning av hela denna urbota idiotiska procedur? Eller spolar ner telefonen i närmsta toalett...
(Fortsättning följer)
Men på senare tid har jag mer och mer börjat tvivla på det där med toleransen. Jag vet inte om det har med åldern att göra - jag ska ju ändå snart fylla aktningsvärda 63 - och därmed kanske börjat bli en smula otålig. Man har ju hört talas om att "gamla" människor ibland kan vara rätt odrägliga i sin växande självupptagenhet...
Jag har sålunda märkt att jag irriterar mig på alltfler företeelser i samhället. Min kära hustru, som jag tillbringar nästan varje ledig stund med, påpekar allt oftare att jag börjat irritera mig på än det ena, än det andra, och det irriterar henne.
I brist på annat att skriva om tänkte jag därför ägna ett just nu okänt antal inlägg åt att ge exempel på några typiska sådana irritationsmoment. Du är hjärtligt välkommen att känna igen dig...
Det jag tänker ta upp idag är något som jag retar mig ofantligt på. Nämligen den otroligt dåliga telefonservice vi numera får av våra myndigheter och större företag.
I egenskap av egenföretagare sedan snart 25 år vet jag värdet, för att inte säga nödvändigheten, av nöjda kunder. Jag har satt en ära i att vara tillgänglig, att personligen svara i telefon, att alltid vara behjälplig i en strävan att få behålla kunden. Väl medveten om, att det är denne som ser till att jag har mat på bordet och tak över huvudet.
Därför är det ytterst förvånande att behöva konstatera, att myndigheter och företag i dessa arbetslöshetens tidevarv tycks göra allt för att undvika närkontakt med mig som kund. Istället driver de mig till vansinne med sin "telefonterror". Det vill säga med dessa ständiga dataröster som uppmanar mig till knapptryckning efter knapptryckning, och som i vart och varannat andetag hänvisar mig till den ena hemsidan efter den andra. När man så, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen tror man ska få tala med någon, får man beskedet att det tyvärr är samtal före och ombeds att vänta. Har man "tur" får man nu reda på att det är 22 samtal före och att beräknad väntetid är 17 minuter. Har man otur får man sväva i total ovisshet om, hur lång denna väntan kan tänkas bli...
Ringer man då från en mobiltelefon med halvdålig täckning, kan man råka ut för det som hände mig för några månader sedan. Efter att ha väntat i en sådan automatisk "telefonväxel" i 45 minuter, och samtalet precis ska kopplas fram, bryts förbindelsen! Vad gör man? Slår numret igen och bespetsar sig på en total upprepning av hela denna urbota idiotiska procedur? Eller spolar ner telefonen i närmsta toalett...
(Fortsättning följer)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)