Visar inlägg med etikett Fårö. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fårö. Visa alla inlägg

2015-03-29

"Dramat" på Sudersand...



Vi är på Fårö för första gången i år. Gun har krupit upp i soffan med en god bok. Själv kopplar jag som så ofta av vid datorn, samtidigt som jag njuter av sköna toner på Spotify. Just nu klingar "Sailing to Philadelphia" med Mark Knopfler ur högtalaren. Brasan är tänd, och luftvärmepumpen hjälper till att sprida värmen i vårt lilla "krypin". Vi kom hit ovanligt tidigt i år. Detta för att närvara vid begravningen av en äldre släkting. När vi nu ändå startat upp fritidsstället för säsongen, passar vi på att stanna över Påsk. Att vi sitter och kurar inne beror förstås på vädret, som inte är så nådigt just nu. Vinden piskar, och så även regnet då och då. Temperaturen ligger endast några få grader över nollstrecket. Men vi har varit ute och tagit flera sköna långpromenader tidigare i veckan. Jag räknar med att vistelsen ska erbjuda ett bra tillfälle att "kurera" min nya åkomma, Ménières sjukdom. Säkert välkänt för sjuksköterskorna i släkten, men för övriga handlar det om återkommande yrselanfall och partiell hörselnedsättning i kombination med tinnitus, i mitt fall på vänster öra. En besvärande, men inte helt ovanlig åkomma som beror på ett förhöjt tryck i innerörat, vilket enligt läkarna kan lindras genom motion, mycket sömn, mindre stress och mindre salt i kosten. Här är Fårö rena "kurorten". En avstressande miljö, där vi som sagt tar långa promenader och ofta lägger oss tidigt! Att minska på saltet är ju en helt annan "disciplin", som kan vara nog så svår för en gourmet som jag. Hur smakar exempelvis ägg utan salt, apropå den annalkande Påsken? Hur som helst, riktigt skönt och avkopplande är det, och jag räknar med att komma hem efter Påsk, "uppstånden" som en ny människa.

Apropå "ny människa", så bjöd en av promenaderna häromdagen på en verklig överraskning, som den som följer mig på Facebook redan känner till. Vi stötte på en tämligen "ny", högst levande sälunge på stranden! Det hör verkligen inte till vanligheterna. Sanningen att säga har det inte hänt, att jag under mina drygt 45 år av kortare och längre vistelser på ön, ens så mycket som skymtat något som liknar en säl här på Sudersand. Däremot på norra sidan har vi då och då kunnat se hela kolonier av sälar solandes ute på Salvorev. Nåväl, vi blev en aning bekymrade över hur det skulle gå för den lille krabaten. Jag säger "lille" då jag av två små kulformade utbuktningar, strategiskt placerade under buken, drog slutsatsen att ungen var en liten kille... Så, vad hade nu hänt? Varför låg den lille stackar'n där högt upp på stranden? Hade han blivit uppspolad av stormen som drog fram dagen före? Hade han förlorat sin mor? Han var inte större än att han fortfarande kunde vara beroende av att dia... Alltnog, tillsammans med några andra nyfikna såg vi till att distriktsveterinär och tillsynsman blev kontaktade, för att avgöra vad som eventuellt behövde göras.

Det var svårt att släppa tanken på den lille kuten, så nästa förmiddag blev vi helt enkelt tvungna att traska bort för att kontrollera hur det stod till. Och vad ser vi? Det enda som kan observeras på platsen är ett tydligt släpspår, vilket antydde att ungen tagit sig ner till böljorna för egen maskin, möjligen assisterad av några vänliga själar, vars fotavtryck kunde skönjas på vardera sidan om sälspåret. Lättade fortsatte vi promenaden, i en vårsol som just då värmde lite extra...

2009-07-12

Dramat på Fårö

Åter på vårt kära Fårö, för en tids semester kombinerad med husbygge och jobb, försöker Gun och jag återhämta oss efter gårdagens stora dramatik...
Med oss på ön är sonen Per-Owe, sambon Helena och deras båda barn Vilgot, snart 3, och Manfred, ett och ett halvt. De bor i sin nyinköpta husvagn, vi i vårt lilla hus i sanddynerna. Lagom till lördagens grillmiddag bestämde sig lille Manfred för att skrämma oss riktigt ordentligt. Han hade haft feber till och från i närmare ett dygn, men nu rusade tempen plötsligt upp över 40 grader. Han började krampa våldsamt, samtidigt som ögonen rullade och han blev helt okontaktbar. Han slutade andas och läpparna blev blå!
Mitt i den panik som utbröt hade vi sinnesnärvaro nog att ringa 112, klä av lillkillen och badda honom med kallt vatten. Efter vad som föreföll en evighet kom han så långsamt tillbaka till oss, visade livstecken genom att kvida, och småningom gråta. Aldrig har väl ett barns gråt känts så befriande...
Glädjande nog tog personalen på larmcentralen situationen på största allvar. Redan efter 15-20 minuter var öns räddningskår på plats och kunde sprida lugn och ge syrgas, och efter ytterligare en kvart landade en ambulanshelikopter från Visby på vår åker.
Även om det mesta nu tydde på att Manfred drabbats av feberkramper (tydligen inte helt ovanligt när det gäller små barn) och verkade vara en aning på bättringsvägen, om än fortfarande febrig, dåsig och mycket trött, kändes det oerhört skönt när ambulanspersonalen erbjöd lillkillen (med föräldrar) att följa med helikoptern in till Visby lasarett för en riktig undersökning.
Känslan, när sonen efter några timmar ringde och berättade att Manfred blivit undersökt och kunde få åka hem, var obeskrivlig. Farfar tog med sig en något förundrad, och mycket trött, storebror Vilgot i bilen för att köra in till Visby och hämta hem en omtumlad, men lycklig familj. Vi hann knappt ut på vägen innan storebror sov. Inte så konstigt, klockan hade nu hunnit bli 21.00.
Den dryga timme det tar att färdas in till Visby meddelade de drabbade, att de tänkte tillbringa på en pizzeria i närheten av lasarettet. Helt förståeligt, då middagen på Fårö ju "frusit inne".
Väl parkerad utanför restaurangen, döm om min förvåning - och oförställda glädje - när den förste som spatserar ut från pizzerian, på egna ben, är lille Manfred. Samma underbara lilla kille som vi bara några timmar tidigare trodde vi var på väg att förlora...
Jag vill härmed rikta ett stort tack till svensk sjukvård. Särskilt räddningspersonalen på Fårö och helikopterstyrkan, som alla på ett fantastiskt sätt ställde upp på oss oroliga föräldrar och farföräldrar i en ytterst dramatisk situation.
Tack för att ni finns!

2008-07-14

Vad glad man blir...

...när det är sommar, och man får vara på Fårö och kombinera ledighet med jobb. Eller jobb med ledighet... Vad gör man då när man är ledig på Fårö? När vädret tillåter, och det gör det ju för det mesta, traskar man gärna den korta promenaden över sanddynerna till "vår" egen avskiljda del av underbara Sudersand. Solar, badar, leker med barnbarnen, spelar kubb eller boule, läser en bok. Ofta tillbringas hela dagar vid havet. Endast med korta avbrott för lunch och kaffe. Ibland intas måltiderna på stranden, till barnens stora glädje. Är det inte strandväder, behöver kanske gräsmattan få sig en duvning, eller hallonen plockas. På sensommaren lurar kantarellerna under mossan, såväl på de egna markerna som i skogen vid Ulla Hau. Likaså står blåbären och lingonen och bara väntar på oss. Skulle man någon gång ändå känna sig sysslolös, finns på en gammal gård som vår alltid något som ska åtgärdas. Dessemellan, särskilt nu sedan det mobila bredbandet anlänt, kan man ju alltid jobba eller bara slå ihjäl tid vid datorn. Sommarsejourerna på Fårö tenderar med tiden att bli längre och längre. Det har med åren blivit allt svårare att lämna ön. Mer än en gång har vi bokat om och senarelagt vår hemresa. Därför känns det extra bra numera när jag kunnat förlägga en del av jobbet hit till mitt kära Gotland. På så viss har jag ju alltid en ursäkt för att stanna. Vad jag jobbar med? Jag säljer luftvärmepumpar, en alldeles förträfflig produkt för alla med eget hus, som tänker på miljön och som vill sänka sina uppvärmningskostnader rejält. Vad glad man blir...