2008-09-01

Gravitationen och "rumtidens krökning"

Jag har just sett "Gravitationens gåta" på svt2. Eftersom jag har stort intresse för allt som rör sig i universum (vilket ni som följt min blogg redan listat ut), bänkade jag mig med spänning framför TV:n. Programmet var intressant, men i vanlig ordning håller jag inte riktigt med om alla slutsatser... Vi fick veta att redan Isac Newton på sin tid i stort listat ut principerna för gravitationens inverkan på himlakropparna i universum. Men samtidigt att hans beräkningar, i skenet av dagens mer exakta mätinstrument, inte var på pricken rätt. Vi fick också veta att Albert Einsteins största bedrift i sammanhanget var upptäckten av "rumtiden" och dess "krökning", dvs att tid och rum sägs hänga samman likt en "väv" som påverkas av gravitationen. Bland annat hävdade han att tiden går olika fort beroende på hur stark inverkan gravitationen har. Som bevis för att Einstein hade rätt anfördes en särskild företeelse kopplad till dagens GPS-teknik. Nämligen det faktum, att tiden ombord på de stationära satelliterna visat sig gå lite fortare än tiden här nere på jorden, och att klockorna däruppe sålunda ständigt måste korrigeras. Tiden skulle alltså, precis som Einstein förutspått, gå fortare ju svagare inverkan gravitationen har. Som ett ytterligare bevis för rumtidens krökning angavs en nyligen gjord upptäckt av en "dubbelgalax" ca 7 miljarder ljusår bort, där den ena galaxen visade sig vara en identisk "spegelbild", eller snarare "hägring", av den andra. Förklaringen var, att ljuset från den fjärran galaxen på sin väg mot jorden krökts på båda sidor om en stor galaxhop, till följd av dess oerhört starka gravitation, och sålunda avtecknade sig som två identiska galaxer bredvid varandra. Man kan givetvis tala om "rumtidens krökning" och "sammanbindande väv" om man vill, men jag anser fortfarande att det är att krångla till sakernas tillstånd. Utan att vi idag kan förklara fenomenet, så är gravitation kopplad till materia ett konstaterat faktum. Likaså att styrkan hos gravitationen är direkt relaterad till mängden materia och tätheten hos materien. Alltså är det inte så märkligt, att ljuspartiklar (fotoner) som med ljusets hastighet passerar ett starkt gravitationsfält på sin väg mot jorden, böjs av en aning. Tiden då? Varför förefaller tiden gå olika fort under inverkan av olika starka gravitationsfält? Vi försöker ju mäta tiden med olika, i och för sig sofistikerade men ändå av människohand tillverkade, instrument. Jag tycker därför inte det är märkligt, att även dessa instrument låter sig påverkas av gravitationen, t ex i form av ökad "tröghet"... Jag menar så här: För en neutralt placerad och "opåverkad" tidtagare ute i det för övrigt "tomma" universum går tiden alltid rätt - och konstant! Det är våra klockor som kan påverkas att gå "fel". Det är olika händelseförlopp som påverkas av t ex gravitationen. Det övergripande tidsförloppet är alltid konstant. Hur vi sedan väljer att mäta tiden är en helt annan sak (se tidigare inlägg)! Vad är då gravitationen? Man har nu börjat söka i det subatomära fältet, dvs i mikrokosmos, och tala om en "kraftpartikel" benämnd gravitonen. Det må så vara, men när man hävdar att gravitonen tidvis skulle kunna befinna sig i en helt annan dimension än det "normala rummet" i vårt universum, då drar jag öronen åt mig... Vad är det då vi ser, när vi studerar mikrokosmos? Vi människor är i ett lustigt mellanläge. Vi befinner oss i dubbel bemärkelse "mitt-i-universum". Mitt emellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Tänk dig att du hade tillgång till världens starkaste elektronmikroskop (ännu ej uppfunnet). Fokusera på den hårda ytan av en slipad diamant och öka förstoringsgraden successivt i det oändliga. Vad kommer du att se? Kommer du någon gång att få se den subatomära elementarpartikel alla letar efter. Jag tvivlar, eftersom allt (åtminstone i teorin) kan delas upp i mindre beståndsdelar... Dessutom, i mikroperspektivet bör det till slut bli mycket svårt att lyckas fokusera på någonting "materiellt", eftersom det relativa avstånden mellan partiklarna på molekylärnivå lär likna avstånden i vårt solsystem. Det är svårt att diskutera dessa frågor utan att beröra företeelsen Big-Bang. Även i detta TV-program föll man i fällan att betrakta Big-Bang som "tidernas begynnelse", dvs alltings början. Du som läst min blogg vet att jag inte håller med. Big-Bang var enligt mitt sätt att se bara början på en viss materieexpansion i en viss del (vår del) av det oändliga universum. En kraftig expansion föregången av en lika kraftig sammandragning till följd av ofattbart kraftig gravitation, dvs ett "gigantiskt" svart hål som "exploderade". Det jag undrar är, vad det var för "droppe" som fick "bägaren" att rinna över för sådär 14-15 miljarder år sedan...

5 kommentarer:

Stefan Mrgole sa...

Tjena kompis.

Intressant inlägg, faktiskt. Tanken är ju det värdefullaste vi har, om den inte är fel då - hur nu det ska bedömas.


Saken är faktiskt att jag ganska nyligen upptäckte ett mer stillsamt slags tankesätt - att tänka lite på vilken vetskap som man med säkerhet har rätt att dela med sig av.


Det kan låta naivt, men jag kan aldrig med 100% säkerhet säga till dig vem min biologiska moder är, utan att det finns en risk för att jag ljuger dig rakt i datorskärmen.


Fenomenet - att man ändå lever i en värld av omedvetna mytomaner - är ju ingenting att sörja för.
Om jag skulle ha något behov av att förstå mig på gravitation så kan man ju fundera på hur andra människor skulle använda sig av mitt "vetenskapliga förstånd".
Vem kan dra nytta med de upptäckter som har fångats i bara mina ögon?
Jag vet inte en ens som jag ligger i sängen och sover just nu eller om det här är "verklighet".


Ja, det finns många frågor och svar, som man har hört. Men om individen ställer sig själv till svars, så slutar man fråga så mycket.

HOD sa...

Tack för ditt inlägg. Jag är dock rädd för, att om vi slutar ställa frågor, undviker att försöka förstå den värld vi lever, så slutar vi att utvecklas.

HOD sa...

Tack för ditt inlägg. Jag är dock rädd för, att om vi slutar ställa frågor, undviker att försöka förstå den värld vi lever, så slutar vi att utvecklas.

Olle J sa...

I den välkända bilden där man förenklar det krökta tredimensionella rummet med en kula som ligger i ett nät, kan man se att koordinatsystemet "kröker sig ut" i en fjärde dimension, som är tiden. Krökningen beror på kulans massa. Även rumtiden är ju krökt. Innebär detta att rumtiden är krökt ut i en femte dimension?

HOD sa...

Tack för ditt inlägg, Olle J. Talet om olika dimensioner kan lätt bli förvirrande. Många vill tolka begreppet "en annan dimension" som en "parallell, osynlig värld". Ordet dimension indikerar ett storleksförhållande, en proportionalitet, dvs det är ett storleksbegrepp. För att inte tappa fotfästet är det därför oerhört viktigt att förstå, att alla tänkbara dimensioner finns i, och omfattas av, vårt eviga, oändliga, allomfattande, synbara och upplevbara universum. Det finns inga "maskhål" i rumtidens väv som vi skulle kunna slinka igenom för att ta genvägar i rymden, eller till och med förflytta oss till ett parallellt universum. Detta är ren "science fiction". Att den s k rumtiden skulle kunna betraktas som "krökt" eller tänjbar, är en lokal, subjektiv företeelse. Sett ur ett övergripande perspektiv är tidens gång alltid konstant. Dock stör och begränsar avstånden och ljushastigheten våra möjlighet att uppfatta den övergripande tiden, tyvärr. Men som tur är så är tanken fri att förflytta sig över oändliga avstånd oändligt snabbt. Om polstjärnan fortfarande lyser, så händer säkert där en observerbar soleruption just i detta ögonblick, precis som hos vår egen sol. Att vi till följd av det stora avståndet och ljushastighetens begränsningar inte kan få reda på det förrän om ca 1 000 år är en helt annan sak. Ur ett övergripande perspektiv händer detta likafullt just i detta nu. Vadå rumtidens krökning? Som förklaringsmodell haltar det betänkligt...