Onsdagen den 27 april på förmiddagen drog vi så till Gotland. Halv tre körde vi av båten i Visby hamn. Det betydde att vi skulle hinna i god tid till halv fyra-färjan i Fårösund, och att vi skulle anlända till fritidshuset på Fårö strax före fyra. När vi lämnade Stockholm klädde vi oss, som det skulle visa sig, väl somrigt. Här på Fårö var temperaturen bara 7-8 grader. Det första vi behövde göra, förutom att lasta ur bilen, var att slå på vattnet för säsongen. Det visade sig som alltid trångt och krångligt. Det tog tid och jag, som redan var förkyld, hann bli ganska frusen. Alltnog, vattnet kom igång, vi installerade oss och började förbereda middagen.
Mätta och belåtna, och glada över att åter vara på Fårö, gick vi ganska tidigt till sängs. Frampå småtimmarna blev jag väckt av Gun. "Vad het du är, du måste ha feber", sa hon. 40 grader, visade det sig! Ytterst förvånande, men det ska väl gå över med ett par Alvedon...
När morgonen kom hade jag åter 40 graders feber, och kände mig av naturliga skäl rätt vissen. Dagarna fördrevs sängliggandes, knaprandes en cocktail på Alvedon och Ipren i ett fåfängt försök att häva febern. Av verandabygget och värmepumpssäljandet blev intet.
Vad göra? Vad hade jag drabbats av för elak bacill? Gun gissade tidigt på lunginflammation. Jag, som aldrig haft det, gissade på influensa. Det var också vad syrrorna på Vårdguiden trodde. "Det går mycket influensor nu, så det är nog bara att härda ut". När ingen förbättring kunde anas, ringde jag igen i min nöd och påpekade, "att förr när man var riktigt dålig, eller hade svårt att ta sig till doktorn, så kom det hem en läkare och undersökte vad som var fel". "Det var förr det, det har samhället inte råd med idag...". I min allt större frustration frågade jag så: "Hur kommer det sig att vi inte för länge sedan utrotat dessa bakterier och virus som ger oss dessa förhatliga och ständigt återkommande influensor? Vilken samhällsekonomisk vinst skulle inte det innebära, att slippa alla dessa kostsamma sjukskrivningar...". Hon svarade: "Därför att det inte finns något sådant intresse från läkemedelsföretagen...", underförstått att de då inte skulle få sälja dessa mängder med förkylningspiller!
När ingen förbättring skett ens till söndagen, bestämde vi oss så för att försöka ta oss in till Visby, för att jag skulle kunna komma till en läkare. Som tur är kan vi bo hos Guns syster Birgitta när vi är där. Jag fick alltså pallra mig ur sängen, klä på mig, packa ned det allra nödvändigaste och sätta mig i bilen för att i mitt eländiga tillstånd köra in till Visby. Det blev en tämligen vinglig färd, men jag klarade det.
På måndag morgon ringde vi till vårdcentralen på Korpen. Jag fick häpnadsväckande nog tid hos läkaren redan kl 11, och klara förhållningsorder att inte borsta tänderna innan! Något som annars verkligen kändes välbehövligt. Alla vet ju hur man kan känna sig i munnen när man är förkyld...
Läkaren var en något fåordig, men i övrigt snäll och trevlig kvinna i övre medelåldern. Hon lyssnade på min utläggning om hur jag mådde, lyssnade omsorgsfullt och länge på mina "rosslande" och "gurglande" lungor både fram och bak och skickade mig sedan till provtagning. "Stick i fingret" som hon sa. Så nu skulle jag alltså in och andas min dåliga andedräkt på en stackars sjuksyster.
Provtagerskan var en "robust" dam som genast stack mig i fingret och tog en s k "snabbsänka". Sänkan, fick jag veta, ligger normalt runt "8". Är det virus brukar den hamna runt "11" och "vid bakterieinfektion betydligt högre". När det hela verkade klart, utan den förutskickade kollen i halsen, kunde jag inte hålla mig, utan berättade att jag ombetts att inte borsta tänderna. "Jag har inte fått order om att ta något halsprov", sa hon, "men jag hör på dig att du gärna vill det, så då gör vi väl det". "Har jag nu kommit hit utan att borsta tänderna, vore det ju intressant att få reda på vad jag lider av", sa jag. Sagt och gjort.
Åter inne hos läkaren, säger hon plötsligt: "Jag tror du har lunginflammation. Sänkan på 160 (!), febern och ljudet i lungorna tyder på det. Jag skriver ut en stark antibiotika". Medan hon skriver dyker provtagerskan upp i dörren. Hon verkar angelägen, och säger att halsprovet visar tecken på halsfluss. Detta viftas dock bort av läkaren med att jag redan ju har lunginflammation...
Det kändes oerhört skönt, trots mitt bedrövliga tillstånd, att äntligen få reda på vad som drabbat mig, och att få antibiotika. Min erfarenhet av penicillin var, att man redan efter ett par dagars behandling börjar känna sig betydligt bättre.
Men så icke i detta fall... (fortsättning följer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar