Påsken blev alltså inte så glad - kraftig förkylning, och ögonproblem på det...
Jag fick som sagt en ny tid hos ögonkkliniken på kvällen den 26/4. Åkte dit och fick snabbt komma in till en sköterska. Denna gång en man, som nu förberedde sig på att ge mig ögondroppar. Jag frågade för säkerhets skull, vilken styrka han tänkte ge mig. "Den vanliga", svarade han. "Om det betyder, att jag inte får köra bil på tre dagar, så funkar tyvärr inte det. Jag har blivit lovad en svagare variant", sa jag. Han protesterade först, men försvann sedan ut en stund. När han återkom, var det för att ge mig den svagare dosen, och dessutom bara i vänster öga, vilket skulle visa sig vara ett lyckodrag. Jag fick sitta ner en halvtimme i väntrummet. För varje minut som gick såg jag allt suddigare på ögat. "Hans Dorfh" ropade så en röst. Först reagerade jag inte. Hans Dorfh, det är ju faderskapet. Är han också här? Efter några sekunder gick det upp för mig, att rösten bara rationaliserat bort "Owe". Det är ju inte lätt för en utomstående att veta, att Hans Dorfh är en helt annan person.
Alltnog, ögonläkaren visade sig vara en ung, ytterst trevlig, "spoling". Efter att ha tittat i mitt "sjuka" öga, sa han: "Du har en aning begynnande gråstarr". (Inte oväntat, då båda föräldrarna drabbats, och jag dessutom tyckt mig märka en viss försämring av synen på just vänster öga den senaste tiden). "Men jag kan glädja dig med att näthinnan är intakt. Däremot har du råkat ut för 'glaskroppsavlossning', men det är inget att oroas över. Det drabbar oss alla förr eller senare. Jag själv har levt med det i 7 år...".
När jag så satte mig bakom ratten för att anträda hemfärden, skänkte jag en tacksamhetens tanke till sköterskan, som nöjt sig med att endast droppa vänsterögat. Så suddigt som jag fortfarande såg på det, hade hemresan annars blivit kraftigt försenad.
Den lycka jag nu kände över att ögonen var okej, skulle strax komma att förbytas i något helt annat. Den emotsedda Gotlandsresa, där vi bl a skulle inleda det efterlängtade och välbehövliga arbetet med att bygga ut fritidshusets veranda, blev inte riktigt som vi tänkt. Den blev istället till en "nära-döden-upplevelse", och min värsta pärs hittills. Mer om det i nästa avsnitt...
Jag fick som sagt en ny tid hos ögonkkliniken på kvällen den 26/4. Åkte dit och fick snabbt komma in till en sköterska. Denna gång en man, som nu förberedde sig på att ge mig ögondroppar. Jag frågade för säkerhets skull, vilken styrka han tänkte ge mig. "Den vanliga", svarade han. "Om det betyder, att jag inte får köra bil på tre dagar, så funkar tyvärr inte det. Jag har blivit lovad en svagare variant", sa jag. Han protesterade först, men försvann sedan ut en stund. När han återkom, var det för att ge mig den svagare dosen, och dessutom bara i vänster öga, vilket skulle visa sig vara ett lyckodrag. Jag fick sitta ner en halvtimme i väntrummet. För varje minut som gick såg jag allt suddigare på ögat. "Hans Dorfh" ropade så en röst. Först reagerade jag inte. Hans Dorfh, det är ju faderskapet. Är han också här? Efter några sekunder gick det upp för mig, att rösten bara rationaliserat bort "Owe". Det är ju inte lätt för en utomstående att veta, att Hans Dorfh är en helt annan person.
Alltnog, ögonläkaren visade sig vara en ung, ytterst trevlig, "spoling". Efter att ha tittat i mitt "sjuka" öga, sa han: "Du har en aning begynnande gråstarr". (Inte oväntat, då båda föräldrarna drabbats, och jag dessutom tyckt mig märka en viss försämring av synen på just vänster öga den senaste tiden). "Men jag kan glädja dig med att näthinnan är intakt. Däremot har du råkat ut för 'glaskroppsavlossning', men det är inget att oroas över. Det drabbar oss alla förr eller senare. Jag själv har levt med det i 7 år...".
När jag så satte mig bakom ratten för att anträda hemfärden, skänkte jag en tacksamhetens tanke till sköterskan, som nöjt sig med att endast droppa vänsterögat. Så suddigt som jag fortfarande såg på det, hade hemresan annars blivit kraftigt försenad.
Den lycka jag nu kände över att ögonen var okej, skulle strax komma att förbytas i något helt annat. Den emotsedda Gotlandsresa, där vi bl a skulle inleda det efterlängtade och välbehövliga arbetet med att bygga ut fritidshusets veranda, blev inte riktigt som vi tänkt. Den blev istället till en "nära-döden-upplevelse", och min värsta pärs hittills. Mer om det i nästa avsnitt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar