Vi är på Fårö för första gången i år. Gun har krupit upp i soffan med en god bok. Själv kopplar jag som så ofta av vid datorn, samtidigt som jag njuter av sköna toner på Spotify. Just nu klingar "Sailing to Philadelphia" med Mark Knopfler ur högtalaren. Brasan är tänd, och luftvärmepumpen hjälper till att sprida värmen i vårt lilla "krypin". Vi kom hit ovanligt tidigt i år. Detta för att närvara vid begravningen av en äldre släkting. När vi nu ändå startat upp fritidsstället för säsongen, passar vi på att stanna över Påsk. Att vi sitter och kurar inne beror förstås på vädret, som inte är så nådigt just nu. Vinden piskar, och så även regnet då och då. Temperaturen ligger endast några få grader över nollstrecket. Men vi har varit ute och tagit flera sköna långpromenader tidigare i veckan. Jag räknar med att vistelsen ska erbjuda ett bra tillfälle att "kurera" min nya åkomma, Ménières sjukdom. Säkert välkänt för sjuksköterskorna i släkten, men för övriga handlar det om återkommande yrselanfall och partiell hörselnedsättning i kombination med tinnitus, i mitt fall på vänster öra. En besvärande, men inte helt ovanlig åkomma som beror på ett förhöjt tryck i innerörat, vilket enligt läkarna kan lindras genom motion, mycket sömn, mindre stress och mindre salt i kosten. Här är Fårö rena "kurorten". En avstressande miljö, där vi som sagt tar långa promenader och ofta lägger oss tidigt! Att minska på saltet är ju en helt annan "disciplin", som kan vara nog så svår för en gourmet som jag. Hur smakar exempelvis ägg utan salt, apropå den annalkande Påsken? Hur som helst, riktigt skönt och avkopplande är det, och jag räknar med att komma hem efter Påsk, "uppstånden" som en ny människa.
Apropå "ny människa", så bjöd en av promenaderna häromdagen på en verklig överraskning, som den som följer mig på Facebook redan känner till. Vi stötte på en tämligen "ny", högst levande sälunge på stranden! Det hör verkligen inte till vanligheterna. Sanningen att säga har det inte hänt, att jag under mina drygt 45 år av kortare och längre vistelser på ön, ens så mycket som skymtat något som liknar en säl här på Sudersand. Däremot på norra sidan har vi då och då kunnat se hela kolonier av sälar solandes ute på Salvorev. Nåväl, vi blev en aning bekymrade över hur det skulle gå för den lille krabaten. Jag säger "lille" då jag av två små kulformade utbuktningar, strategiskt placerade under buken, drog slutsatsen att ungen var en liten kille... Så, vad hade nu hänt? Varför låg den lille stackar'n där högt upp på stranden? Hade han blivit uppspolad av stormen som drog fram dagen före? Hade han förlorat sin mor? Han var inte större än att han fortfarande kunde vara beroende av att dia... Alltnog, tillsammans med några andra nyfikna såg vi till att distriktsveterinär och tillsynsman blev kontaktade, för att avgöra vad som eventuellt behövde göras.
Det var svårt att släppa tanken på den lille kuten, så nästa förmiddag blev vi helt enkelt tvungna att traska bort för att kontrollera hur det stod till. Och vad ser vi? Det enda som kan observeras på platsen är ett tydligt släpspår, vilket antydde att ungen tagit sig ner till böljorna för egen maskin, möjligen assisterad av några vänliga själar, vars fotavtryck kunde skönjas på vardera sidan om sälspåret. Lättade fortsatte vi promenaden, i en vårsol som just då värmde lite extra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar