Eftertankens kranka blekhet...

Sossarna har nu analyserat sitt klena valresultat och kommit fram till, att det var fel att i valrörelsen tala om att höja landstingsskatten och slopa RUT-avdraget. Vadå "fel"? Det var väl utmärkt, att vi väljare i förväg fick reda på vad man avsåg göra om man skulle vinna valet. Eller går valarbete numera ut på att mörka alla "obehagliga" idéer för väljarna. Det är väl bara att konstatera, att den politik sossarna driver inte längre är önskvärd bland merparten av väljarna. Till exempel borde det faktum, att endast 13 procent av Stockholms-väljare med arbete röstade på partiet i senaste valet, vara en rejäl tankeställare.
Om socialdemokratin överhuvudtaget ska ha något berättigande i fortsättningen, behöver nog dess företrädare snarare göra en total översyn av partiets ideologi än att ägna sig åt valtaktik.
Eller, varför inte börja rösta borgerligt...

Frustrerande...

Något som numera gör mig minst sagt frustrerad är att behöva ge mig ut med bil i Stockholm i rusningstrafik. Jag försöker i möjligaste mån undvika det, men ibland går det helt enkelt inte. Hur orkar man? Och hur orkade jag själv vareviga arbetsdag under de 13 år jag jobbade i Philipshuset på Tegeluddsvägen?

Idag, i mobiltelefonernas och persondatorernas tidevarv, varför måste "alla" sitta i knät på varandra i dessa enorma kontorskomplex? Varje dag? Det går i regel bra för många, i varje fall "manschett-arbetare", att sköta jobbet hemifrån. Ofta dessutom mycket bättre. Av egen erfarenhet vet jag, att man får mycket mera gjort, när man får sitta ostörd. Självklart behöver man få se sina kolleger i ögonen ibland, ha kreativa möten, men det går att planera in - och måste inte heller ske i egna lokaler. Tänk om vi kunde avkontorisera dessa gigantiska byggnader, och göra om dem till bostäder. Tänk vad resor vi skulle spara. Vad miljön skulle må bra. Liksom vi själva...

När vi någon gång behöver träffas, varför inte ha en telefon- eller videokonferens. Eller varför inte samla personalen och göra en resa tillsammans, lite oftare. Det har vi råd med, om vi slipper dessa dryga kontorshyror.

Nej, arbetslivet behöver organiseras om. Bort med allt onödigt bilåkande - så alla vi som måste ha bilen i jobbet kan komma fram, och slippa bli frustrerade...

Mer irriterande...

Tack Benny, gamle vän! Kul att någon vill uppmärksamma det man skriver. Och kul att du håller med, men det var väl väntat, så'na själsfränder som vi är. Ditt bidrag hör väl egentligen hemma bland kommentarer, men jag tycker det är så bra, att jag härmed höjer upp det till ett inlägg på temat "Irriterande". Håll tillgodo:

"Det du skriver skulle lika gärna kunnat vara skrivet av mig själv. Jag har gjort EXAKT samma reflektioner, och drabbats av samma ”missöden”. Dock har jag aldrig haft tålamodet av att vänta i 45 minuter, då min normala gräns för väntan går kring 3 minuter. Därefter ringer jag i allmänhet HK och begär numret till en ansvarig chef, varpå denne icke sällan bereder mig en ”gräddfil”.

De där papegoje-rösterna som låter kunden trycka en harang av siffror innan man kommer till rätt kö (!) kan göra en tokig oavsett om kön är endast kort. Ringer man sedan upp igen, av någon anledning, så vet man ju att man kommer att bli ombedd att efter frågorna ”Gäller det…” trycka först 1, därefter 1, därefter 3, sedan 2… Har ibland försökt trycka t ex 1, 1, 3, 2 (som jag då hunnit lära mig utantill) i snabb följd innan papegojan hunnit babbla färdigt, men se det går inte. Det är hon, och ingen annan, som bestämmer takten i den där dansen.

Utöver att de sedan ideligen uppmanar mig att gå in på deras hemsida, så tjatar de om att de vill jag ska trycka ”1” för att deltaga i en kundundersökning, som skall ge dem möjlighet att ytterligare (!) förbättra sin service…suck…

Det FINNS företag som värnar om sina kunder, t ex mitt försäkringsbolag If och även Skandia. Där säger de efter en liten stund att om man inte vill vänta, så ringer de upp i stället. DET kallar jag kundservice.

En regel jag alltid använder när jag talar med någon mer eller mindre otillgänglig organisation är, att jag inleder samtalet med att be om vederbörandes namn, lämnar mitt telefonnummer och säger åt denne att i det fall vårt samtal bryts (vilket ibland hänt, speciellt när de skall gå och kontrollera något…), så skall han/hon omedelbart ringa upp mig på det nummer jag lämnat.

Det är skönt att åldras, så att man kan börja reta upp sig lite…"

Benny

Irriterande...

Jag har hittills betraktat mig själv (och även lagt mig vinn om att försöka framstå) som en gladlynt, hygglig, trevlig, social - och tolerant - person.

Men på senare tid har jag mer och mer börjat tvivla på det där med toleransen. Jag vet inte om det har med åldern att göra - jag ska ju ändå snart fylla aktningsvärda 63 - och därmed kanske börjat bli en smula otålig. Man har ju hört talas om att "gamla" människor ibland kan vara rätt odrägliga i sin växande självupptagenhet...

Jag har sålunda märkt att jag irriterar mig på alltfler företeelser i samhället. Min kära hustru, som jag tillbringar nästan varje ledig stund med, påpekar allt oftare att jag börjat irritera mig på än det ena, än det andra, och det irriterar henne.

I brist på annat att skriva om tänkte jag därför ägna ett just nu okänt antal inlägg åt att ge exempel på några typiska sådana irritationsmoment. Du är hjärtligt välkommen att känna igen dig...

Det jag tänker ta upp idag är något som jag retar mig ofantligt på. Nämligen den otroligt dåliga telefonservice vi numera får av våra myndigheter och större företag.

I egenskap av egenföretagare sedan snart 25 år vet jag värdet, för att inte säga nödvändigheten, av nöjda kunder. Jag har satt en ära i att vara tillgänglig, att personligen svara i telefon, att alltid vara behjälplig i en strävan att få behålla kunden. Väl medveten om, att det är denne som ser till att jag har mat på bordet och tak över huvudet.

Därför är det ytterst förvånande att behöva konstatera, att myndigheter och företag i dessa arbetslöshetens tidevarv tycks göra allt för att undvika närkontakt med mig som kund. Istället driver de mig till vansinne med sin "telefonterror". Det vill säga med dessa ständiga dataröster som uppmanar mig till knapptryckning efter knapptryckning, och som i vart och varannat andetag hänvisar mig till den ena hemsidan efter den andra. När man så, efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen tror man ska få tala med någon, får man beskedet att det tyvärr är samtal före och ombeds att vänta. Har man "tur" får man nu reda på att det är 22 samtal före och att beräknad väntetid är 17 minuter. Har man otur får man sväva i total ovisshet om, hur lång denna väntan kan tänkas bli...

Ringer man då från en mobiltelefon med halvdålig täckning, kan man råka ut för det som hände mig för några månader sedan. Efter att ha väntat i en sådan automatisk "telefonväxel" i 45 minuter, och samtalet precis ska kopplas fram, bryts förbindelsen! Vad gör man? Slår numret igen och bespetsar sig på en total upprepning av hela denna urbota idiotiska procedur? Eller spolar ner telefonen i närmsta toalett...

(Fortsättning följer)

En bra dag...

Det här får sägas ha varit en riktigt bra dag. Förutom att i vanlig ordning ha jobbat en del vid datorn, har jag och kära hustrun hux flux bokat in årets nyårsfirande i Madrid tillsammans med släktingar och vänner. Vi lyckades få såväl flygresan (tack Ryanair) som hotellboendet (tack för tipset, kära Maria) till ett verkligt överkomligt pris. Bortsett från flygplatsen, så har jag faktiskt aldrig varit i Madrid tidigare, så det ska bli verkligt kul att fira nyår på spanska. Det lär bli rikligt med skaldjur har jag förstått. Jag som älskar skaldjur...

Något annat som jag älskar är att prova viner. En så'n lycka då att bli inbjuden till vinprovning som avslutning på dagen. Och vilken provning se'n. Sex olika viner stod på "menyn". Fyra röda och två vita. Som tilltugg serverades tapas. Skinka, korv, kycklingsallad, bröd och tapenade. Rikligt upplagt, och fylldes på hela tiden. Själva vinprovningen var också av det verkligt trevliga slaget. Det vill säga att vi fick prova hur mycket vi ville, och slapp spotta ut. Dessutom var allt, hör och häpna, helt GRATIS! Varför då? Det är tydligen bara att gå med i rätt vinsällskap...

En sak till har jag lärt mig älska idag; SL, ja just det, Storstockholms Lokaltrafik! Vinprovningen skulle äga rum på Östermalm och vi bor som bekant i Västerort. Normalt hade jag tagit bilen, alla gånger, men förnuftet segrade denna gång. Vi skulle ju trots allt dricka vin, och förmodligen en hel del. Jag ljuger inte; trots rusningstiden tog vi oss hela denna sträcka på lite över en halvtimme. Vi hade inte klarat det med bil. Inte på långa vägar. Det ska visserligen sägas, att vi hade en sagolik tur med alla avgångar och byten. Först bussen, från bussen till pendeln, från pendeln till tunnelbanan. Trots att vi inte brydde oss om att kolla en enda tidtabell, var det som om hela resan var minutiöst planerad i förväg...

Jag funderar nu allvarligt på att sälja bilen. Nä, det kan jag förstås inte. Inte med våra frekventa resor till Gotland, och all packning vi släpar på. Se'n behöver jag ju faktiskt bilen i jobbet. Men när vi är i Stockholm kommer nog kärran få stå en hel del i fortsättningen. Och det är SL:s förtjänst. Jag får nog ringa min gamle kompis Christer Wennerholm och gratulera...

Ett viktigt val står för dörren

Som gammal politiker rycker det i "propagandatarmen" så här i valtider. Som moderat dito känns det lite extra pirrigt. Enligt opinionsinstituten ser det som vanligt ut att bli en strid på kniven. Det är märkligt, hur landet ideologiskt sett är delat i två praktiskt taget lika stora falanger, och så alltid varit, i vart fall i modern tid. Eller är det rent av logiskt att partierna själva ordnar in sig i två nästan jämbördiga allianser? Jag tycker dock att det är trist med nuvarande ordning, med en 4-procentspärr som lockar till taktikröstning när det börjar dra ihop sig. Jag förordar ett valsystem som kan skapa handlingskraftiga majoriteter. Antingen med höjda spärrgränser som städar bort alltför extrema särintressen, eller ett med flera valomgångar som kan utkristallisera ett vinnande majoritetsparti, och därmed en stark regering.

När jag nu tänker på att vi riskerar att få byta ut den bästa regering vi haft på år och dag mot en, där minoritetsintressen från kommunister och miljönissar kommer att få ohimult stor inverkan på våra dagliga liv, får jag knotter. Att tvingas byta ut Fredrik Reinfeldt mot Mona Sahlin, och Anders Borg mot Tomas Östros, ve och fasa...

Apropå Fredrik Reinfeldt, så är jag mäkta imponerad av karl'n. Den resa han gjort, och den omdaning han genomfört av mitt gamla parti är beundransvärd. Jag sympatiserar verkligen med den förvandling, den modernisering, som skett. Jag kunde inte gjort det bättre själv. Inte bara att en förnyelse behövdes. Att kunna genomföra den, och på så förhållandevis kort tid, är stort. För det fanns motstånd ska ni veta.

Bättre pragmatisk och anpassningsbar, och få sitta vid rodret och välja resmål och färdväg, än motvals och försvarare av gamla dogmer, och bara få agera passagerare på en resa du inte alls vill göra...

Se'n måste jag erkänna, att det finns några ställningstaganden hos mitt gamla parti, som jag idag inte riktigt sympatiserar med. Det ena gäller fastighetsskatten, som vi alltid hävdat är en orättfärdig skatt som måste avvecklas. Vad hände när vi fick regeringsmakten? Ja, inte blev det som vi tänkt...

Det andra handlar om den uteblivna, allmänna arbetslöshetsförsäkringen via skattsedeln. Den borde vara minst lika självklar som sjukförsäkringen. Här är jag högst oklar över flirtandet med LO...

Slutligen den högre beskattningen av pensionärerna? Motivet sägs vara, att det är en kompensation för att det är dyrare att arbeta (jobbavdrag) och att pensionärer inte betalar några egenavgifter. För det första så är de flestas pension redan väsentligt lägre än den inkomst man hade när man jobbade. För det andra så betalar ingen löntagare själv några egenavgifter, eller, som det då heter, arbetsgivaravgifter. Det är arbetsgivaren som påförs denna kostnad. Pensionärens "arbetsgivare" är staten. Det är sålunda något man borde tänkt på, och kalkylerat med, redan i pensionsuppgörelsen...

Jag såg nyligen en enkät som tydde på att bara ca 75% av valmanskåren avser att gå och rösta. Jag vill därför uppmana alla att göra sin demokratiska plikt. Gå och rösta på valdagen, annars har du förverkat din rätt att klaga. Själv avser jag göra vad jag kan för att nuvarande regering ska få sitta kvar!

Oops! Nu glömde jag ju bort att mitt nästa inlägg skulle handla om min brevväxling om universum. Jag återkommer...

Välkommen tillbaka!

Javisst ja, jag har ju en egen blogg...

Det har nu gått mer än ett år sedan jag senast "hörde av mig". Varför då, undrar nog den inbitne bloggaren. Det undrar faktiskt jag med. En förklaring skulle kunna vara, att jag inte haft något särskilt att berätta. Men det är naturligtvis inte sant. Det händer ju massor, hela tiden.

Jag har t ex slutat jobba! Eller egentligen inte. Jag har visserligen börjat ta ut av min pension. Till och med så att jag kan kalla mig pensionär, och få pensionärsrabatt. Men slutat jobba? Absolut inte. Som egenföretagare sedan mer än 20 år är jag van att jobba, och att få jobba som jag själv vill. Det betyder att jag på senare år kunnat ha en tillvaro som ibland liknat pensionärens, och dessemellan varit fylld av jobb. Och så är det i princip nu också. Skillnaden är bara, att jag nu har "lön" även när jag är "ledig", skönt!

Vad jobbar jag då med? Samma sak som jag ägnat de senaste sju åren av min yrkesverksamma tid: Att frälsa människorna från onödiga elräkningar och samtidigt rädda jorden - och klimatet - från riskabel "överhettning". Hur då? Jo, genom att försöka få oss alla att satsa på energisnåla värmepumpar istället för dyr, eller "smutsig", annan värme. Värmepumpen är helt enkelt en fantastisk uppfinning. Vill man inte investera i de dyrare, men långsiktigt effektivare, markvärme- eller luftvattenvärmepumparna, finns ju alltid möjlighet att låta installera en s k luft/luftvärmepump. Ett perfekt luftkonditioneringsaggregat som ofta kan värma ett helt hus till halva kostnaden - och därmed halva elförbrukningen - jämfört med el eller olja!

Vad mer har hänt? Ja, denna för svenska förhållanden högst extrema sommar kan man ju knappast undvika att tala om vädret. Jag har i vanlig ordning tillbringat mesta tiden på Gotland. Därmed är jag ganska van att vinna solligan. Denna sommar utgjorde inget undantag, i alla fall inte från midsommar fram till den 24 juli. Tvärtom slogs värmerekord på värmerekord.  Men se'n... Sista veckan i juli fick vi plötsligt mer än 200 mm regn!!! Under en och samma månad upplevde vi både värme- och regnrekord. Märkligt! Kan det månne vara något med klimatet ändå...

Apropå klimatet, så är jag numera min egen meteorolog. Tack vare SMHI:s och andra "gudars" vädersidor på nätet kan man följa vädrets nycker nästan i realtid. Det jag tittar mest på är satellitbilder över molnområdenas rörelser och radarbilder visande regnområdenas utbredning. Härigenom har jag lärt mig att nästan exakt förutse vädret för åtminstone de närmaste timmarna. Det är då mycket märkligt att konstatera, att SMHI:s prognoser i hög grad avviker från mina. De borde ju ha tillgång till de bästa instrumenten. Mer än en gång har jag besvurit deras "inkompetens"...

Vad mera? Jag har haft ännu en intressant brevväxling med en internationell, och ytterst renommerad, vetenskapsman utifrån mina tankar om universum. Den är definitivt värd att återge, men det får anstå till nästa inlägg, som jag hoppas inte ska dröja alltför länge...

Dramat på Fårö

Åter på vårt kära Fårö, för en tids semester kombinerad med husbygge och jobb, försöker Gun och jag återhämta oss efter gårdagens stora dramatik...

Med oss på ön är sonen Per-Owe, sambon Helena och deras båda barn Vilgot, snart 3, och Manfred, ett och ett halvt. De bor i sin nyinköpta husvagn, vi i vårt lilla hus i sanddynerna. Lagom till lördagens grillmiddag bestämde sig lille Manfred för att skrämma oss riktigt ordentligt. Han hade haft feber till och från i närmare ett dygn, men nu rusade tempen plötsligt upp över 40 grader. Han började krampa våldsamt, samtidigt som ögonen rullade och han blev helt okontaktbar. Han slutade andas och läpparna blev blå!

Mitt i den panik som utbröt hade vi sinnesnärvaro nog att ringa 112, klä av lillkillen och badda honom med kallt vatten. Efter vad som föreföll en evighet kom han så långsamt tillbaka till oss, visade livstecken genom att kvida, och småningom gråta. Aldrig har väl ett barns gråt känts så befriande...

Glädjande nog tog personalen på larmcentralen situationen på största allvar. Redan efter 15-20 minuter var öns räddningskår på plats och kunde sprida lugn och ge syrgas, och efter ytterligare en kvart landade en ambulanshelikopter från Visby på vår åker.

Även om det mesta nu tydde på att Manfred drabbats av feberkramper (tydligen inte helt ovanligt när det gäller små barn) och verkade vara en aning på bättringsvägen, om än fortfarande febrig, dåsig och mycket trött, kändes det oerhört skönt när ambulanspersonalen erbjöd lillkillen (med föräldrar) att följa med helikoptern in till Visby lasarett för en riktig undersökning.

Känslan, när sonen efter några timmar ringde och berättade att Manfred blivit undersökt och kunde få åka hem, var obeskrivlig. Farfar tog med sig en något förundrad, och mycket trött, storebror Vilgot i bilen för att köra in till Visby och hämta hem en omtumlad, men lycklig familj. Vi hann knappt ut på vägen innan storebror sov. Inte så konstigt, klockan hade nu hunnit bli 21.00.

Den dryga timme det tar att färdas in till Visby meddelade de drabbade, att de tänkte tillbringa på en pizzeria i närheten av lasarettet. Helt förståeligt, då middagen på Fårö ju "frusit inne".

Väl parkerad utanför restaurangen, döm om min förvåning - och oförställda glädje - när den förste som spatserar ut från pizzerian, på egna ben, är lille Manfred. Samma underbara lilla kille som vi bara några timmar tidigare trodde vi var på väg att förlora...

Jag vill härmed rikta ett stort tack till svensk sjukvård. Särskilt räddningspersonalen på Fårö och helikopterstyrkan, som alla på ett fantastiskt sätt ställde upp på oss oroliga föräldrar och farföräldrar i en ytterst dramatisk situation.

Tack för att ni finns!

Endless Universe...

Tack, Paul J Steinhardt, för att du tog dig tid att besvara mitt mail, där jag redogör för mina tankar om Universum... Jag är också mycket glad för, att du anser min teori ligga mycket nära din och Neil Turoks, så som ni presenterar den i er senaste bok, Endless Universe. Det återstår visserligen några "vändor", innan vi resonerat oss fram till en fullständig samsyn, men jag är väldigt glad och tacksam för att inte längre behöva känna mig som den enda människan på jorden, som kommit Universums gåta på spåren... Du, som blivit nyfiken på vad jag pratar om, rekommenderar jag att läsa mina tidigare inlägg om Universum på denna blogg, samt att gå till följande länk http://endlessuniverse.net/ för att närmare studera Steinhardts och Turoks tankar!

Rädda världen - köp en ny bil!

Vi upplever just nu den värsta finanskris världen skådat se'n 30-talet. Orsakerna är naturligtvis flera, men en viktig anledning till att den kommit så "plötsligt", och blivit så dramatisk, är att de "normala" konjunktursvängningarna denna gång kraftigt förstärkts av centralbankernas okänsliga och högst omotiverade räntehöjningar under våren och sommaren 2008. Hur okänsliga och omotiverade visas av, att man kort därefter tvingades kontra med en räcka sällan skådade räntesänkningar. En annan viktig faktor är klimatfrågan som skrämt en hel värld, och bl a medverkat till kraftigt skenande energipriser. Den industri som drabbats allra hårdast är bilindustrin. Världens bilfabrikanter, och dess återförsäljare, står nu med enorma lager av nya, förträffliga bilar (världens för tillfället bästa bilpark!), vilket gjort att hela branschen drabbats av en förödande likviditetskris. Världens regeringar har förklarat sig beredda att ge lånegarantier på miljarders miljarder i ett försök att rädda vad som räddas kan. Men om inte försäljningen av alla dessa nya bilar snabbt kommer igång riskerar man bara att kasta "bra pengar efter dåliga", dvs endast tillfälligt förlänga livet på en "döende" industri. Den enda "dunderkur" jag kan se på denna ytterst allvarliga sjuka är att använda räddnings-pengarna till införandet av en rejäl, skrotningspremie i syfte att snabbt få bort världens äldsta, och därmed miljömässigt sämsta, bilpark. Hur många miljoner nytillverkade bilar finns inte idag i fabrikanternas och återförsäljarnas lager? Vad skulle det inte betyda för miljön, och klimatet, om dessa omedelbart tilläts rulla på vägarna istället för alla miljontals gamla osande bilvrak? Hur många tusentals ton koldioxid skulle vi inte därmed kunna minska utsläppen med? Och hur mycket säkrare skulle inte bilåkandet i världen bli? Genom att skrota bort dessa gamla bilar sätter vi igång en positiv spiral av bilbyten, som tömmer fabrikanternas och återförsäljarnas lager. Härigenom "normaliseras" bilmarknaden, fabrikanterna och återförsäljarna får sina intäkter, kan behålla sin personal, och dessutom intensifiera forskningen på nya och ännu miljövänligare alternativ. Underleverantörerna får sina order, och hjulen börjar åter rulla... För att detta ska bli verklighet krävs dock, att de nya bilköparna inte bestraffas av allehanda pålagor för att de köpt en ny bil, men som kanske inte klassas som "miljöbil" enligt senaste kriterier. De borde istället få ett diplom och ett "fribrev" som tack för att de bidragit till att rädda världen, såväl ur miljömässig som finansiell synpunkt! En för samhällsekonomin så viktig industri som bilindustrin tål inga "revolutioner", särskilt inte sådana orsakade av politiska "hugskott". Utvecklingen av nya bilmodeller är en process som tar åtskilliga år i anspråk. Alla förändringar av "färdriktningen" måste därför ske med förnuft och god framförhållning! Så låt oss ta vårt förnuft tillfånga. Det bästa som kan hända för miljön - och klimatet - är att nya, förhållandevis rena bilar får rulla, och att gamla, osande "bilvrak" skrotas snabbast möjligt.

Varför krångla till det?

Jag hävdar ju som bekant, att vetenskapen ofta hittar onödigt krångliga förklaringar på universums gåtor. Hur uppstår till exempel idéer som mörk energi, mörk materia, symmetribrott och antimateria? Att vi kanske inte borde finnas till, att ingenting borde finnas? Att allting startade med Big-Bang? Finns det egentligen några som helst belägg för sådana påståenden? Själva utgångspunkten är att universum från vår horisont synes "expandera". Vad menar vi då med "universum"? Som jag berört tror jag att vi pratar förbi varandra. Själv är jag övertygad om att universum i grunden är ett oändligt "tomrum", som därmed per definition inte kan expandera. Det som gör att "allt" synes utvidga sig, är det "glesnande" av materien vi kan observera i vårt "närområde". Av detta drar vi den i och för sig naturliga slutsatsen, att all materia en gång måste ha befunnit sig på en och samma punkt i universum. Men varifrån kommer den häpnadsväckande tanken, att ALLTING startat i denna punkt vid en given tidpunkt? Just det antagande som jag misstänker föranlett oss att "uppfinna" sådant som mörk energi, mörk materia och antimateria i ett desperat försök att få denna ytterst märkliga ekvation att gå ihop... Känns detta rimligare att tänka sig, än att vi befinner oss i ett oändligt och evigt universum, där det vi uppfattar - och tolkar - bara rör en avgränsad händelse, i en evig kedja av händelser, styrda av egenskaper hos materien? Den egentliga fråga vi bör ställa oss är därför: VAD ÄR MATERIA? Här på jorden upplever vi för tillfället en förhållandevis balanserad, om än komplex, form av materiesammansättning, som samtidigt är själva förutsättningen för att vi lever. Tillsammans med en annan helt avgörande faktor, den våldsamma och ogästvänliga "materieklumpen" solen, som på behörigt avstånd skänker oss den precis rätta temperaturen. Annars formligen "kokar" universum av ständiga materieutbrott och d:o sammandragningar. Hur mycket materia finns det, frågar vi oss. Ja, i ett oändligt universum finns det naturligtvis oändligt mycket, om än förhållandevis glest och ojämnt fördelat... När vi forskar ställer vi upp hypoteser, som vi genom försök och empiriska studier försöker belägga. Problemet här är, att med den relativa tröghet olika händelser inträffar i ett "astronomiskt" perspektiv, hinner vi inte uppfatta särskilt mycket. Ta stjärnhimlen t ex, hur mycket ändrar den sig under en mansålder?

Även om vi ännu inte avslöjat materiens innersta väsen, varför litar vi inte på det vi ser, utifrån de naturlagar vi känner? Varför ägnar sig så många åt att "krysta" fram allehanda ogrundade förklaringar på universums "gåta"?

Apropå "krystade" förklaringar, här ett exempel på en sådan, som mycket väl kunde värkts fram hos en eller annan livsfilosof (och kanske även så gjorts):

Universum finns bara i ditt huvud! Allt du ser och allt som sker är bara fantasier, hjärnspöken. Din värld är påhittad, från början till slut. Du drömmer...

Smaka på den. Det är ju visserligen sant, att alla våra intryck filtreras och bearbetas i hjärnan. Så i teorin skulle du kunna vara den enda varelsen i - ja, var då? Nej, vi får nog tro på att vi finns. Att det vi ser är verkligt. Att jag är här och du är där. Vi får helt enkelt göra det bästa av det enda liv vi fått (och någonsin kommer att få). Njuta av allt det fantastiska materien åstadkommit här på jorden. Och fortsätta försöka lösa dess innersta gåta.

"Symmetribrott" - ett brott mot min logik...

Yoichiro Nambu från USA samt Makoto Kobayashi och Toshihide Maskawa från Japan får årets Nobelpris i fysik för sin forskning på symmetribrott. Det har sagts, att om inte detta symmetribrott inträffat i samband med Big Bang, hade inget av det vi idag ser funnits... Det har sagts mycket om vad som finns, och inte borde finnas, i universum. Till exempel hävdas, att det normalt finns lika mycket s k antimateria som materia i universum, att dessa företeelser tar ut varandra, och att ett "normalt" tillstånd alltså är total utsläckning av materia. Före Big Bang fanns sålunda ingenting. Ingen rymd, ingen tid - ingenting... Detta är ett totalt brott mot mitt sunda förnuft och min logik. Att materia finns idag behöver ingen tvivla på. Var fanns den då före Big Bang? Var den bunden av antimateria? Vad blev det av den antimateria som släppte fram materien? Hur går en total utsläckning av materia egentligen till? Har svarta hål någon roll i det hela? Vissa vill t o m få det till att tiden stod stilla före Big Bang. Låter det rimligt? För att något ska kunna hända, t ex en utsläckning av materia, eller en explosion, måste det finnas en tidsaxel. En sekvens, då någon slags "förberedelse" föregår själva händelsen... Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Universum är den eviga oändliga rymd, det relativa "tomrum", där allting sker. Materien finns där, men är föränderlig. Vi befinner oss mitt i händelsernas centrum. Med våra begränsade instrument sitter vi på "första parkett" och försöker betrakta det som sker, och försöker förstå. Problemet är "bara", att ett människoliv är alldeles för kort för att uppfatta annat än "brottstycken" av förändring i kosmos. Jesper Sollerman, den kände svenske vetenskapsmannen och astronomen, svarade så här i en brevväxling om mina funderingar: "...Huruvida det sunda förnuftet är en bra värdemätare på en teori om universum är väl ganska oklart. Många stora fysiker, som Einstein, har nog följt en Platonsk inspiration - men kanske är universum inte så enkelt...". Om vi inte ska använda vårt sunda förnuft och vår logik, vad kan vi då använda? Jag tror att vi ibland pratar förbi varandra, när vi talar om universum. Allas våra funderingar skulle avsevärt underlättas, om vi kunde lära oss skilja på rymd och materia. Rymden är evig och oändlig. I rymden svävar materien, och även vi som en del av den. När vi utforskar universum, är det materiens hemligheter vi söker. Härav följer, att Big Bang, om och när den inträffade, bara kan betraktas som en del av en händelsekedja i vår del av universum. Visserligen en ack så dramatisk, och för vår nuvarande existens helt nödvändig, sådan...

Gravitationen och "rumtidens krökning"

Jag har just sett "Gravitationens gåta" på svt2. Eftersom jag har stort intresse för allt som rör sig i universum (vilket ni som följt min blogg redan listat ut), bänkade jag mig med spänning framför TV:n. Programmet var intressant, men i vanlig ordning håller jag inte riktigt med om alla slutsatser... Vi fick veta att redan Isac Newton på sin tid i stort listat ut principerna för gravitationens inverkan på himlakropparna i universum. Men samtidigt att hans beräkningar, i skenet av dagens mer exakta mätinstrument, inte var på pricken rätt. Vi fick också veta att Albert Einsteins största bedrift i sammanhanget var upptäckten av "rumtiden" och dess "krökning", dvs att tid och rum sägs hänga samman likt en "väv" som påverkas av gravitationen. Bland annat hävdade han att tiden går olika fort beroende på hur stark inverkan gravitationen har. Som bevis för att Einstein hade rätt anfördes en särskild företeelse kopplad till dagens GPS-teknik. Nämligen det faktum, att tiden ombord på de stationära satelliterna visat sig gå lite fortare än tiden här nere på jorden, och att klockorna däruppe sålunda ständigt måste korrigeras. Tiden skulle alltså, precis som Einstein förutspått, gå fortare ju svagare inverkan gravitationen har. Som ett ytterligare bevis för rumtidens krökning angavs en nyligen gjord upptäckt av en "dubbelgalax" ca 7 miljarder ljusår bort, där den ena galaxen visade sig vara en identisk "spegelbild", eller snarare "hägring", av den andra. Förklaringen var, att ljuset från den fjärran galaxen på sin väg mot jorden krökts på båda sidor om en stor galaxhop, till följd av dess oerhört starka gravitation, och sålunda avtecknade sig som två identiska galaxer bredvid varandra. Man kan givetvis tala om "rumtidens krökning" och "sammanbindande väv" om man vill, men jag anser fortfarande att det är att krångla till sakernas tillstånd. Utan att vi idag kan förklara fenomenet, så är gravitation kopplad till materia ett konstaterat faktum. Likaså att styrkan hos gravitationen är direkt relaterad till mängden materia och tätheten hos materien. Alltså är det inte så märkligt, att ljuspartiklar (fotoner) som med ljusets hastighet passerar ett starkt gravitationsfält på sin väg mot jorden, böjs av en aning. Tiden då? Varför förefaller tiden gå olika fort under inverkan av olika starka gravitationsfält? Vi försöker ju mäta tiden med olika, i och för sig sofistikerade men ändå av människohand tillverkade, instrument. Jag tycker därför inte det är märkligt, att även dessa instrument låter sig påverkas av gravitationen, t ex i form av ökad "tröghet"... Jag menar så här: För en neutralt placerad och "opåverkad" tidtagare ute i det för övrigt "tomma" universum går tiden alltid rätt - och konstant! Det är våra klockor som kan påverkas att gå "fel". Det är olika händelseförlopp som påverkas av t ex gravitationen. Det övergripande tidsförloppet är alltid konstant. Hur vi sedan väljer att mäta tiden är en helt annan sak (se tidigare inlägg)! Vad är då gravitationen? Man har nu börjat söka i det subatomära fältet, dvs i mikrokosmos, och tala om en "kraftpartikel" benämnd gravitonen. Det må så vara, men när man hävdar att gravitonen tidvis skulle kunna befinna sig i en helt annan dimension än det "normala rummet" i vårt universum, då drar jag öronen åt mig... Vad är det då vi ser, när vi studerar mikrokosmos? Vi människor är i ett lustigt mellanläge. Vi befinner oss i dubbel bemärkelse "mitt-i-universum". Mitt emellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Tänk dig att du hade tillgång till världens starkaste elektronmikroskop (ännu ej uppfunnet). Fokusera på den hårda ytan av en slipad diamant och öka förstoringsgraden successivt i det oändliga. Vad kommer du att se? Kommer du någon gång att få se den subatomära elementarpartikel alla letar efter. Jag tvivlar, eftersom allt (åtminstone i teorin) kan delas upp i mindre beståndsdelar... Dessutom, i mikroperspektivet bör det till slut bli mycket svårt att lyckas fokusera på någonting "materiellt", eftersom det relativa avstånden mellan partiklarna på molekylärnivå lär likna avstånden i vårt solsystem. Det är svårt att diskutera dessa frågor utan att beröra företeelsen Big-Bang. Även i detta TV-program föll man i fällan att betrakta Big-Bang som "tidernas begynnelse", dvs alltings början. Du som läst min blogg vet att jag inte håller med. Big-Bang var enligt mitt sätt att se bara början på en viss materieexpansion i en viss del (vår del) av det oändliga universum. En kraftig expansion föregången av en lika kraftig sammandragning till följd av ofattbart kraftig gravitation, dvs ett "gigantiskt" svart hål som "exploderade". Det jag undrar är, vad det var för "droppe" som fick "bägaren" att rinna över för sådär 14-15 miljarder år sedan...

Vad glad man blir...

...när det är sommar, och man får vara på Fårö och kombinera ledighet med jobb. Eller jobb med ledighet... Vad gör man då när man är ledig på Fårö? När vädret tillåter, och det gör det ju för det mesta, traskar man gärna den korta promenaden över sanddynerna till "vår" egen avskiljda del av underbara Sudersand. Solar, badar, leker med barnbarnen, spelar kubb eller boule, läser en bok. Ofta tillbringas hela dagar vid havet. Endast med korta avbrott för lunch och kaffe. Ibland intas måltiderna på stranden, till barnens stora glädje. Är det inte strandväder, behöver kanske gräsmattan få sig en duvning, eller hallonen plockas. På sensommaren lurar kantarellerna under mossan, såväl på de egna markerna som i skogen vid Ulla Hau. Likaså står blåbären och lingonen och bara väntar på oss. Skulle man någon gång ändå känna sig sysslolös, finns på en gammal gård som vår alltid något som ska åtgärdas. Dessemellan, särskilt nu sedan det mobila bredbandet anlänt, kan man ju alltid jobba eller bara slå ihjäl tid vid datorn. Sommarsejourerna på Fårö tenderar med tiden att bli längre och längre. Det har med åren blivit allt svårare att lämna ön. Mer än en gång har vi bokat om och senarelagt vår hemresa. Därför känns det extra bra numera när jag kunnat förlägga en del av jobbet hit till mitt kära Gotland. På så viss har jag ju alltid en ursäkt för att stanna. Vad jag jobbar med? Jag säljer luftvärmepumpar, en alldeles förträfflig produkt för alla med eget hus, som tänker på miljön och som vill sänka sina uppvärmningskostnader rejält. Vad glad man blir...

Vad trött man blir...

...på dessa ideliga bensinprishöjningar och räntehöjningar. Jag får en känsla av att vi lever i olika världar, de som regerar, och vi andra som bara bebor vår planet. Bensinpriset styrs naturligtvis av flera olika faktorer, men jag är övertygad om att en mycket viktig faktor denna gång är all hysteri kring det påstådda klimathotet, påeldad av bl a Al Gore. Om jag var delaktig i oljekartellen (varför accepteras den förresten, karteller är ju olagliga...) skulle jag säkert agera likadant, dvs ta ut vad jag kan så länge någon vill - eller tvingas - använda mina fossila bränslen. Räntan blir jag inte heller klok på. Det sägs att det viktigaste syftet med ränteregleringarna är att stävja den inflation, som gärna följer på ökad efterfrågan i en högkonjunktur. Jag hörde nyligen en sympatisk expert uttala, att den inflationsökning vi just nu ser främst är en följd av de kraftigt ökande energipriserna och räntehöjningarna, dvs det vi kallar underliggande inflation! Precis så känner jag också. Varför då fortsätta med att höja räntan? Den inflationsdämpande effekt man eftersträvar har ju redan för länge sedan infunnit sig. Vem har råd att konsumera med dagens bensinpriser och höga bolåneräntor. Alla vi bilister och husägare, dvs de flesta av oss, dignar under dessa bördor. Borta är den framtidstro och relativa trygghet vi alla kände för några år sedan. Någon kände sig manad att bryta idyllen. "Inte kan väl en högkonjunktur och ett så lågt ränteläge bara få fortgå. Det måste vi göra något åt. Vi får sprida lite oro i lägren..." Jag raljerar naturligtvis, men har svårt undgå att tycka, att dagens trista situation till stora delar är konstruerad. Snälla! Kan inte någon med bättre kunskaper och större insikter än jag förklara nuläget för mig...